A-sida: Don`t Stand So Close To Me
B-sida: Friends
Jag hade redan bestämt mig för att inte skriva om The Police. Men i brist på material, så får jag dryga ut bloggen med den här singeln från 1980. Don`t Stand So Close To Me blev ju en av gruppens kändaste hits. Min sena aversion mot The Police grundar sig i att det var en väldigt kommersiell grupp, de var liksom lite överallt, och gjorde massor för att bli kända. Dessutom tog de från reggaen och gjorde utslätad pop av den. Men visst gjorde de väl sin grej förstås. Minns ett långt reportage med trummisen Steve Copland i Schlager, där han berättade att allt inte stod så bra till i bandet, och hur han räddat Sting från jazzträsket. Även mellan brorsan och mig rådde det delade meningar om The Police. Brorsan hade svårt att gilla dem, jag däremot tyckte de gick an, och bandade flera av deras LP:n. Sting var ju redan tidigt med i filmer, bl.a. i The Whos Quadrophenia. Och jag minns att någon av tjejerna i högstadiet tyckte att jag liknade Sting. Visste inte då om jag skulle ta det som en komplimang. Senare kunde man ju misstänka Sting för att vara i det närmaste intellektuell, vid sidan av kommersiell. Och hem gick han ju bra i de breda lagren. Han uttalade sig även nedlåtande om Elvis minns jag, typ att Elvis var enkel och lättlurad, och hade redan tidigt tankar på att den framtida musiken kunde produceras genom kablar till människohjärnan.
Ja, men vad om denna singel då? Låten på s. A tycks utspela sig i en skolmiljö. Var det inte så att Sting dessutom hade klasslärarutbildning? Och Friends kunde väl knappast göra sig gällande som låt för den svenska motsvarigheten till Kiva-skola-anti-mobbningsteamet, då man mest mumlar obegripligheter på cockney i den.