A-sida: Les mots qu`on n`a pas dits
B-sida: Fany
Jag gillar att Yves Duteil sjunger två melankoliska visor på franska på den här singeln från 1985. Direkt börjar bilder från Montmartre, Sacre Coeur och baquetter flimra förbi min blick och jag är fast. Vad är det som gör det melankoliskt parisiska så gripande? Det är kanske konstnärsdrömmar och konstnärsöden, i en tid då man hyllar livet och det vackra. Ett liv man inte får leva, fastän man kanske skulle vilja. Så annorlunda än det man har, men kanske ändå inte. Ska jag börja gilla något vid sidan av den musik som jag nu mest lyssnar till vore det kanske chansons?
