Björn J:son Lindhs LP Musik från år 1981 är en väldigt syntetiserad skiva. Det är ingen stämningsfull och naturnära konstmusik, utan mera humoristisk, avantgardistisk och uppoppad. Känns som att allt är minituöst mixat och tillrättalagt för att skapa den ljudmatta som Björn J:son ville ha. Det är knappt så man känner igen Eva Dahlgrens körstämma i de låtar där hon är med. Man känner inte igen henne, men man känner henne! Samma är det med J:sons huvudinstrument tvärflöjten. Den är också mixad, så att den ibland låter som en synt. Men det är väl detta som är typiskt för Björn J:son Lindh: hans professionalitet som instrumental musiker. Minns att jag satt hemma hos någon kompis på 80-talet och lyssnade på någon av Lindhens skivor - de kunde nästan placeras i samma kategori som den progressiva engelska musiken, eller som Jean Michel Jarré eller Mike Oldfield. På Musik finns rätt mycket funkiga inslag, många briljanta solon av Janne Schaffer, men också låtar som lite sticker ut, och fastnar i mitt ljudminne. Bäst på sida A tyckte jag 2 Ono var (kan den vara tillägnad Yoko Ono?), på B var det Änglarna har landat, för dess enorma frihet att släppa sig lös mellan de fenomenalt ditplacerade rytmerna, och Flykten, där jag ser mig själv springa och se mig om åt varje håll. Björn J:son Lindhs Musik framkallar bilder i huvudet.