Min bekantskap med Kylans rockorkester från Umeå går tillbaka till år 1981 och singeln I Lycksele finns ingen hundpsykolog, som jag köpte. Snapshot (1983) är det första studioalbum jag lyssnar på. Jag känner direkt att det här är ett band som vill förmedla något. Snapshot går mycket på linjen ensamhet/ gemenskap. Så skrattar man till exempel åt "Elak ung man", som syns i tidningen och vill köpa sig en kvinna från Thailand. I motsats till detta ställer man den unika personligheten, som inte strävar efter allmänhetens erkännande, i "Allt det jag gjort". "Aldrig ensam igen" besjunger tvåsamhetens lov. Så har jag också tänkt, det har jag också varit tacksam över, tänker jag. På sidan två drar man ner på tempot och låtarna blir mera av berättelser. "Kroppens språk" är en hyllning till det intima språk som går utöver det muntliga och som utgör det verkliga kittet två människor emellan.
Musikmässigt står Kylans med ena foten i den norrländska proggen. Men det är en fräsch och powerpoppig typ av blues man spelar upp, speciellt på skivans första sida. Energin finns tveklöst där. Skivan är en sympatisk lovsång till de enkla glädjeämnena i livet, dans, resor, kärlek och betydelsen av att hålla fast vid den egna personligheten.