Jag minns när jag gick omkring på Roskilde rockfestival 1986 och gläntade på en tältdörr och därinne spelade Marie Bergman, kanske med sitt Body Band. Jag minns att jag kände igen henne som artist redan då. Hade kanske sett henne i TV. Det finns en låt som jag inte hittar artisten till, där en kvinna sjunger: Det är nåt mystiskt med dig. Skulle kunna vara Marie Bergman. Och så fanns den där låten från sjuttiotalet, som jag hört, Ingen kommer undan politiken. Det som utmärker Marie Bergman som artist är väl intensiteten. Hon sjunger mycket om kropp och lust. Skulle benämna henne funkig, för funk är en rytm som passar hennes temperament.
Mångalen är en typisk åttiotalsskiva. Intressant, lite new wave, med angelägna texter. Men många av låtarna fastnar ändå inte för mig på den här LP:n. Det är ur ett kvinnoperspektiv, som är starkt även för den här tiden, allt ses. Ett spännande musikaliskt tema har den lite lugnare låten Överallt, som avslutar första sidan. Den genomsyras av en alltomfattande kärlek. Hit, men inte längre på B-sidan gillar jag också. Den skildrar hur svårt, men viktigt, det är att sätta de egna gränserna. Också den avslutande Vatten fastnar jag för. Här koncentrerar Marie hela sitt moderna väsen i en liten droppe vatten som runnit genom årtusendena. Skivan är från 1985.