1982 satt väl alla Stockholms kulturpersonligheter, hög som låg, och berusade sig på Berns salonger i Röda rummet? Intresset för punkupproret i förorterna hade ebbat ut, dränkt i cynism och syntmusik. Det var som att vakna upp efter en underbar festnatt med baksmälla och ågren, och sitta och fundera över vad det var som egentligen hände och vilken ens egen roll i det hela var. Kan tänka mig att Pink Champagne satt där också, samt allt folket som var med och gjorde Vackra pojke! år 1982: producenten Joakim Thåström, fotograferna Christer Strömholm och Joakim Strömholm och ETC-redaktören Johan Ehrenberg.
Och vem är då Pink Champagne? Jo, ett av Stockholms allra första punkband bestående av kvinnor - Tant Strul var det andra betydande. Som namnet antyder är det ett tufft feministiskt ställningstagande som ligger bakom den musik som bandet gör. Det gillar jag verkligen. Man är på kollisionskurs med den rådande manliga samhällsnormen i låtar som Vackra pojke, där man vill krypa under huden på den coola mannen med alla de rättigheter han föddes till. Pink Champagnes vapen i striden är kärlek, ärlighet, mod och hopp. I sångerna Vågar du och Sträcker ut handen är det just den här ammunitionen som Pink Champagne använder. Vågar du vara dig själv, stanna upp för en minut och älska med mig? Det är mycket svårare än man kan tro. Det är också här som jag hittar kärnan i Pink Champagnes musik, tycker jag.
Ärligheten i texterna för samtidigt med sig en självkritik som säkert gör ont, men som är nödvändig. I På scen, Siden och säckväv samt Ögon ser man klart - och det egna ställningstagandet blir lite komplicerat och luddigt. Även upproret satt på undantag skriver man om, främst i Svarta fanor, som var den låt på skivan jag kände till sedan tidigare. Den kunde vara skriven just för gänget på Berns: "Ni gjuter olja på vårt stormiga vatten/ Då tänder vi eld på era lugna hav." De svarta flaggorna associerar man både till syndikalisterna vid den här tiden samt till Strindbergs roman från 1907, som var en kritik mot det unga författargarde som vuxit sig fett och som resignerat - precis som punkrevolten som kom av sig. Musiken på skivan är inte rak rock, utan mera uppblandat med reggae och ny våg. Att man gör en tolkning av den franska surrealistpoeten Charles Baudelaires dikt Berusa er är även det ett tecken på hur långt man var beredd att gå för att töja på de musikaliska ramarna. På innerpåsen fastnar jag vid trummisen Stina Berges vackra porträtt - hon som gav sin ena njure till Stig Vig då han gick på dialys, och mitt hjärta mjuknar. En underbar handling som kanske mer än något annat beskriver Pink Champagnes attityd.