Igår var det 50 år sedan Woodstockfestivalen slutade. Idag såg jag en dokumentär, som jag inte sett förut, på Yle areenan om festivalen, som får betraktas som alla rockfestivalers urmoder. Där var närmare 400 000 människor, hippies och andra. Festivalen höll på i tre dagar. Se gärna dokumentären om du inte har en aning om vad Woodstockfestivalen var.
Jag har inte varit på så många rockfestivaler: Långholmsfestivalen, Roskilde, Åländsk musikfestival, Kaustby folkmusikfestival, Faces och Saaristo Open. Och jag känner heller ingen som ens känner någon som var på Woodstock. Men allt som ordnats efter 1969 har något som fanns redan då: alternativa scener, försäljning av konstverk och hantverk, regnet och tältområdena osv. Även på andra sätt märks influenserna, t.ex. temadagar med kramar i skolor, spontana yoga- och soldansuppträdanden vid musikframträdanden. Artister har förstås tagit intryck av festivalen. Creedences sång Who stops the rain handlar om Woodstock, Neil Young brukar iscensätta en mindre regnstorm-happening på sina konserter, som för tankarna tillbaka till det fruktansvärda ovädret som drabbade Woodstock.
För att inte tala om hur Woodstock går igen i människors tänkesätt, stil och beteenden. Man pratar fortfarande om artisterna på Woodstock, vad de sade och gjorde. Så har vi festivalens påverkan på omvärlden. Det är som om hela samhällen lever kvar i svallvågorna efter denna kärlekssommars höjdpunkt. För aldrig förr har väl pengar slutat att betyda någonting, människor varit så fredliga och hjälpsamma mot varandra, aldrig förr har väl tre magiska dagar fört människor närmare varandra - och visat hur människan är mycket mer än en färdigt programmerad jobb- och krigsmaskin, som på Woodstock.
Så har vi artisterna:
Bästa framträdande: Richie Havens med akustisk gitarr som första artist.
Bästa låt: Going Up The Country med Canned Heat.
Mest minnesvärt: Jimi Hendrix som spelade amerikanska nationalsången.
Mest malplacerade band: Sha Na Na.