Jag tycker att Robban Broberg gjorde sina bästa grejer som Zero. Han tog visst namnet för att nollställa sig, börja om från början, under en period av sitt liv. Humorn gick alltid som en röd tråd genom Robbans produktion. Men som Zero blev han allvarligare, tänkvärdare. Den LP:n som börjar med Vatten, stan är full av vatten, lyssnade jag mig många gånger igenom i soffgruppen på Mariehamns bibliotek på den tiden när man gick och beställde en skiva till receptionen, fick hörlurar och gick och satte sig att lyssna. Zero ställde de viktiga frågorna om livet och döden på kant, ifrågasatte och gav nya infallsvinklar, med en oöverträffbar ordekvilibristik, på ett sätt som få artister idag mäktar med, Emil Jensen kanske undantaget. Så gick han tillbaks till humorn igen. Det blev Lockrop och Målarrock och stora föreställningar runtom i Sverige och i TV. Men kanske alla i sitt liv behöver en period när de bara kan vara Zero?
