Jag har en kompis som började jobba som klasslärare i Geta i början på 80-talet. I början av sin karriär bandade han rockens klassiker från radion. Jag minns att jag såg listor och kassettravar hemma i köket då jag besökte honom. Han fick ett lyft av att lyssna på den finländska radion, eftersom de svenska radioreportarna hade så stort behov av att framhäva sig själva på bekostnad av den musik de spelade. Rockens klassiker fick jag först stifta bekantskap med då vi tillsammans bilade ned genom Europa någon gång i slutet av decenniet. Där fanns fina låtar jag aldrig hört förut, såsom Papa Was A Rolling Stone av Temptations (1972), Blues For Baby And Me av Elton John (1973) och Long Hot Summer med Tom Robinson Band (1978). Det speciella med rockens klassiker var att de var rangordnade. Den största klassikern var Beatles` Here Comes The Sun.

A-sida: Rush Rush

B-sida: Dance, Dance, Dance

New York-bandet Blondie slog ned som litet av en bomb på new wave-scenen i slutet av 70-talet. De hade en chic image och fräscha poprock-låtar. Debbie Harry var den centrala mittpunkten, som gav bandet dess namn. 1983 blev väl singlarna mer urvattnade, och det märks här. Det är mera elektroniskt än vad det är rock. Dance, Dance, Dance är närmast schlagerbetonad, medan Rush, Rush behåller ett lite tuffare stuk. Men jag kan väl förstå att Debbies 80-talssinglar slumpas ut till vrakpriser idag. 

A-sida: Islands In The Stream

B-sida: Midsummer Nights

Kanske det är ett svaghetstecken att man med åren börjar gnola på gamla countrylåtar? Det var textraden "Sail away with me/ To another world", som bitit sig fast och som fick mig att börja spåna. Resultatet var låten Islands In The Stream med Kenny Rogers och Dolly Parton från 1983. Kenny Rogers var en favorit som mina föräldrar lyssnade på på 80-talet. Och jag måste säga att låten verkligen har en catchig refräng, och att duon sjunger samstämmigt. "Islands in the stream/ That is what we are/ no one in between/ how can we be wrong." Det är fin kärlekslyrik också.

A-sida: Son Of Sam

B-sida: Third Generation Nation/ All This And More

Jag visste inte att Stiv Bators var med och formade bandet Lords Of The New Church tillsammans med Damneds gitarrist Brian James på 80-talet. Jag minns att jag noterade bandet i sin Goth-utstyrsel, men jag lyssnade aldrig på dem. På den här EP:n från 1980 är Bators tillsammans med sitt ursprungsband Dead Boys. Det låter förstås tidig punk. Materialet har säkert bandats live tidigare än -80. Jag gillar det jag hör, rått och oslipat. Mer mot Johnny Thunders and Heartbrakers än Sex Pistols. 

A-sida: Döda djur

B-sida: Storstad

Det var något med Döda djur som fick mig att minnas att jag nog hört den låten förut då när det begav sig. Tempot, ackordbytet och någon frasering, kanske: "Men när du glider fram där så elegant/ Så vill jag bara sätta mig och spy/ På er och era drömmar". Så är ju inte heller Döda djur en allför vanlig låttitel. Det är mörkt och desperat, men jag gillar kvinnorösten som framför de här två låtarna. Det låter faktiskt äkta. Bandet var först känt under namnet Usch och kommer från Stockholm. Singeln är från 1981.

A-sida: Marble Station

B-sida: Misguided

När jag var på folkhögskola i Danmark 1984 tror jag att jag frågade om det fanns några danska punkband, och jag tror att jag fick svaret Sods. Bandet bytte namn 1984 till Sort Sol, eller Svart Sol på svenska. Det här är bandets första singel från 1981. Och det här låter definitivt mera svart depp Joy Division, än vad det låter punk. Jag gillar ändå Marble Station. Känns som den är inspelad i en stor, tyst lagerhall i någon liten dansk hamnstad, säg Naestved, en kall och lugn senhöstdag. Eftertänksamt deppigt.

A-sida: Only You

B-sida: Disco Down

Jag gillar det avskalat minimalistiska soundet i a capella-låten Only You. Bandet står bara rakt upp och ner och sjunger. Månne det här var startskottet för den brittiska a capella-boomen som kulminerade tre år senare med The Housemartins Caravan Of Love? Only You låter både tuff och smått romantisk. Killarna är inte enbart välklädda svärmorsdrömmar, utan har street cred, åtminstone i sin video som är filmad i en billig dartbar. Jag hade nästan förpassat Only You till minnets dunklaste vrår, när den av någon anledning kröp fram i ljuset. Och visst, den var ju en hit under det tidiga 80-talet. Singeln kom 1983.

A-sida: Pills

B-sida: Down Down Downtown

Häromdagen skrev Nya Ålands reporter Patrik Dahlblom en krönika om att den sista medlemmen av det kultförklarade glamrockbandet New York Dolls, nämligen David Johansen, hade dött. Bandet som var verksamt på 70-talet ger här ut en singel, i nytryck, från albumet Red Patent Leather (1975). Det var Malcolm McLaren, sedemera manager för Sex Pistols, som försökte få in bandet på topplistorna genom att styra ut dem i tajta röda läderkläder med Sovjetattribut; ett drag som kom att bli nådastöten för bandets karriär. Denna singel är från 1984 och producerad av gitarristen Sylvain Sylvain. Första sidan låter Too Much Monkey Business och andra som någon gammal blues som lagrats för länge i en källare på Downtown Manhattan.

På 70- och 80-talet var den billigaste möjligheten att komma över musik att banda skivor till kassett. Jag köpte mängder av olika kassetter, lånade skivor från olika ställen samt bandade av musik från radion. Många kassetter var billiga och av inte så god kvalitét, andra var dyrare och bättre. Man kunde välja på 60-minuters kassetter och 90. Jag tror också att det existerade 120. De kändaste märkena var TDK, Maxell och Scotch (inte att blanda med Scotch wiskey). Andra märken var BASF, Sony, AGFA och Fuji. Sedan fanns det mindre kända märken av sämre värde, som man också gjorde olyckan att köpa. Det roliga med kassetterna var att man kunde banda över dem om man var missnöjd med det gamla och ville spela in något nytt. Någon gång ångrade man det. Kassetterna spelades och spolades i kassettbandspelare. Jag hade en hel låda full med kassetter, som jag antecknade på vad de innehöll. De allra flesta, om inte alla, har jag sparat, och här ovan ser ni resultatet. Minns inte när kassetterna försvann, men det måste ha varit någon gång under slutet av 90-talet.

A-sida: Salute (A Lot More Livin` To Do)

B-sida: Salute (A Lot More Livin` To Do)

När man hör namnet Gordon Lightfoot tänker man på den kanadensiska killen som hade en hit med den perfekta luffarsången In The Early Morning Rain på 60-talet. Vad kan en sådan övervintrare göra på en singel 1983? På den här not-for-sale-singeln hyllar Gordon Lightfoot livet i en smittande slagdänga, som åtminstone golvar mig för stunden. Man måste våga tro på livet: You`ve got a lot more living to do/ And a lot more loving to. Absolut. Det köper jag rakt av! Och han har skrivit låten själv.