Per-Åke Jansson är lärare på Chalmers i Göteborg. Han har gett ut böcker i teknik, men dessutom om David Bowie, som han följt sedan ungdomsåren. Jag har läst boken David Bowie på svenska från 2015. Jag var inte införstådd med Bowies musik eller genialitet som musiker i början av 80-talet. Jag minns att jag såg något bildreportage i Vecko Revyn om alla de Bowie-kopior som samlades på något diskotek i Stockholm för att hylla sin idol. Det var väl inte förrän jag köpte skivan Ziggy Stardust som bilden ändrades. Den här boken sträckläste jag på en dag. Den var informativ, personlig och gav ett handgripligt porträtt av musikern och multikonstnären David Bowie. Vid ingången till 80-talet gav Bowie ut Scary Monsters, som lär vara en väldigt bra skiva. Resten av decenniet är jag inte så imponerad av, t.ex. Let`s Dance. Jag tyckte då att det var alltför kommersiellt med en Bowie som svidade upp sig i dyra kostymer. Men hans tre första skivor har jag, och tiden för den första bekantskapen med Lou Reed och Iggy Pop på sjuttiotalet hör till det mest vitala skedet i rockens historia, anser jag. Hur Bowie tar intryck av Velvet Undergrounds musik och skapar glamrocken. Att Bowie också integrerar så många konstriktningar i sin musik (teater, mode, konst) gör honom till en av de största, om inte den största, förnyarna av rocken. Den här boken bara förstärkte den insikten. Roligt med det svenska perspektivet också, som att Bowie har uppträtt i Bingolotto. Här är länken: www.youtube.com/watch?v=4yPPxh2Kun8

A-sida: Barmy London Army

B-sida: Talk Is Cheap

U.K. Subs-sångaren Charlie Harper har tydligen en förkärlek för färgad vinyl. Bandets första LP var helblå, den här singeln från 1980 är gul. Trots att Charlie satt sitt eget namn på singeln har han med sig två originalmedlemmar från Subs på trummor och bas. Det här är ursprunglig 77-punk, och jag gillar det faktiskt. Enkelt och okomplicerat, trallvänligt och festligt. Barmy London Army hade kunnat bli en fotbollsslagdänga: We`re the Barmy London Army. Eller kanske en sång för supportrarna till Englands cricketlandslag, som kallar sig just Barmy Army. Talk is Cheap är också ganska lättuggad, men jag gillar Harpers sång och riffet på leadgitarren. Däremot är det väldigt svårt att höra vad som sjungs.

Gävles stolthet Mora träsk är mest känt hos den breda allmänheten för barnsångduon Leif Walter och Daniel Lindblom, som charmade hela Sverige med sina roliga kroppsgymnastiksånger. Det var också så jag själv fick upp ögonen för bandet. Jag minns speciellt låten Sätt ett finger, där man bland annat petade sig i munnen, näsan och öronen. Faktum är dock att bandet uppstod i proggvågen i Gävle och fortsatte ända in i åttiotalet. LP:n Play Off är från 1980 och är bandets sista. Jag gillar skivan för att den är så lekfull. Visst kan den tunga bluesrocken med de samhällskritiska texterna anas i bakgrunden, men det är ändå Leif Walters piggare låtar som jag faller för. Inte konstigt att kroppsrocken finns med redan här i form av In me` fingret, som handlar om hur en rådig man förhindrar en kärnkraftsolycka. Överlag så är det mycket kärnkraft på LP:n. Folkomröstningen om kärnkraften skedde bara en månad efter att skivan spelades in. Mora träsk är kärnkraftsmotståndare. Jag gillar även Vykort från Gävle, Vilken dag och Violent Sven. Alla roliga! Anti-punk-låten Punk Or Nothing ligger i tiden. Mora träsk skulle själva kunnar vara punkare om de bara varit några år yngre och inte varit fullt så skickliga musiker. Jag anser nämligen att Du skulle höra när min hund dog är punk. Den här LP:n är faktiskt ett litet fynd. Rak, ren och rolig svensk rock från en tid då man fortfarande gjorde musik på svenska.

A-sida: I mina ögon (händer ingenting)

B-sida: Ska jag ge dig (om du vill)

Quiet var ett av de band som kom fram i samband med den vitala musikexplosionen i Gävle runt decenniumskiftet 70-80. Bandet spelade mycket åt reggae/ska-hållet. Även sidan A på den här singeln från 1982 är i reggaetakt. De facto var det många nya band vid den här tiden som tog till sig reggaesoundet. Jag gillar det jag hör rent musikaliskt, men hade önskat mera textmässigt. I mina ögon behandlar vad som händer i TV, där allt skildras på ett förljuget sätt och där betraktaren förblir passiv och opåverkad. Dock stampar texten på stället lite, eftersom vers och refräng upprepas ett antal gånger. Ska jag ge dig är en kärlekslåt, som ovillkorligen är beredd att ge objektet för de heta känslorna precis allt. Men, som sagt, entusiasmen är det inget fel på.

Svensktoppen fungerade förr lite som Mello gör idag, som en kommersiell jättedammsugare, som få kunde värja sig emot, eftersom den sög åt sig all uppmärksamhet och alla artister likt små dammkorn. Men på sjuttiotalet fanns det också en motrörelse, som manifesterade sig t.ex. i Nationalteaterns progressiva sång Doing the omoralisk schlagerfestival. Det var smått förvånande att märka att även de argaste rebellerna och största ensamvargarna inte kunde stå emot Svensktoppens påverkan. Ola Magnells låt Kliff (1975) testade in med en fjärdeplats som bästa placering. När Ulf Lundell gav ut Öppna landskap kunde låten inte ta sig in eftersom Svensktoppen låg nere då, men 2017 röstades den in genom lyssnarnas val. Trots att Ebba Grön vägrade Svensktoppen låg Imperiets Märk hur vår skugga 19 veckor på listan 1985-1986 med en andra placering som bäst. Det verkar som om artister helt enkelt inte kan stoppa sina låtar från att ta sig in.

A-sida: Put A Light In The Window

B-sida: Crazy Little Teddy Girl

Crazy Cavan var väl tillsammans med Matchbox det största brittiska rockabilly-bandet på 70-talet. Den här singeln är från 1981. Put A Light In The Window låter en hel del Elvis på sången, men annars kunde den fungera bättre som en julschlager än en rocklåt. Det är mera fart i Crazy Little Teddy Girl. Låter lite Stray Cats. Imagen är det inget fel på med långa kulörta rockar, ankstjärtfrisyrer och enorma polisonger. Den senare sången har Cavan Grogan skrivit själv, och antagligen är det väl han som sjunger också.

Jag har en kompis som började jobba som klasslärare i Geta i början på 80-talet. I början av sin karriär bandade han rockens klassiker från radion. Jag minns att jag såg listor och kassettravar hemma i köket då jag besökte honom. Han fick ett lyft av att lyssna på den finländska radion, eftersom de svenska radioreportarna hade så stort behov av att framhäva sig själva på bekostnad av den musik de spelade. Rockens klassiker fick jag först stifta bekantskap med då vi tillsammans bilade ned genom Europa någon gång i slutet av decenniet. Där fanns fina låtar jag aldrig hört förut, såsom Papa Was A Rolling Stone av Temptations (1972), Blues For Baby And Me av Elton John (1973) och Long Hot Summer med Tom Robinson Band (1978). Det speciella med rockens klassiker var att de var rangordnade. Den största klassikern var Beatles` Here Comes The Sun.

A-sida: Rush Rush

B-sida: Dance, Dance, Dance

New York-bandet Blondie slog ned som litet av en bomb på new wave-scenen i slutet av 70-talet. De hade en chic image och fräscha poprock-låtar. Debbie Harry var den centrala mittpunkten, som gav bandet dess namn. 1983 blev väl singlarna mer urvattnade, och det märks här. Det är mera elektroniskt än vad det är rock. Dance, Dance, Dance är närmast schlagerbetonad, medan Rush, Rush behåller ett lite tuffare stuk. Men jag kan väl förstå att Debbies 80-talssinglar slumpas ut till vrakpriser idag. 

A-sida: Islands In The Stream

B-sida: Midsummer Nights

Kanske det är ett svaghetstecken att man med åren börjar gnola på gamla countrylåtar? Det var textraden "Sail away with me/ To another world", som bitit sig fast och som fick mig att börja spåna. Resultatet var låten Islands In The Stream med Kenny Rogers och Dolly Parton från 1983. Kenny Rogers var en favorit som mina föräldrar lyssnade på på 80-talet. Och jag måste säga att låten verkligen har en catchig refräng, och att duon sjunger samstämmigt. "Islands in the stream/ That is what we are/ no one in between/ how can we be wrong." Det är fin kärlekslyrik också.

A-sida: Son Of Sam

B-sida: Third Generation Nation/ All This And More

Jag visste inte att Stiv Bators var med och formade bandet Lords Of The New Church tillsammans med Damneds gitarrist Brian James på 80-talet. Jag minns att jag noterade bandet i sin Goth-utstyrsel, men jag lyssnade aldrig på dem. På den här EP:n från 1980 är Bators tillsammans med sitt ursprungsband Dead Boys. Det låter förstås tidig punk. Materialet har säkert bandats live tidigare än -80. Jag gillar det jag hör, rått och oslipat. Mer mot Johnny Thunders and Heartbrakers än Sex Pistols.