A-sida: If I Could Only Touch Your Life

B-sida: If I Could Only Touch Your Life

En gång frågade jag en vän vilken skiva han helst av allt ville köpa och han svarade att det var en sällsynt LP med Arlo Guthrie. Den här promotion-singeln är från 1981. Visserligen kan den inte mäta sig med klassiskern Alice`s Restaurant Massacre från 1967 eller musiken i filmen Alice`s Restaurant två år senare, där den hippaste hippien Arlo Guthrie träffade tidsnerven perfekt, genom att spela en ungdom som hamnade i fängelse för nedskräpning. Men på den här singeln klarar sig ändå den stora folksångaren Woodys son undan med äran i behåll. Sången handlar om hur man vill göra någon annan gott. Om man så lyckas beröra en medmänniska med bara en liten del av sig själv, så har man kanske lyckats.

I början av 80-talet fanns det etablerade musiktidskrifter som serverade de identitetssökande ungdomarna marmelad till morgontéet i form av kolorerade reportage, där de fick möta sina rockidoler. I Sverige grundades Okej 1980 och höll sig vid liv i trettio år. I det finskspråkiga Finland fanns motsvarigheten i Suosikki, som fanns 1961 till 2012. Men i svenskfinland var situationen i det närmaste krisartad. Därför diskuterade man inom Finlands svenska ungdomsförbund sent omsider hur man skulle kunna fånga upp den spirande ungdomskulturen. Man kom fram till att satsa på en musiktidskrift. Den skulle heta Ajour och ha Kjell Ewalds som chefredaktör. Tidningen började utkomma 1986, men lades ned blott ett och ett halvt år senare på grund av bristande intresse. Jag läste några nummer av tidningen och minns speciellt att ålänningen Patrik Dahlblom, som till vardags satsade på en karriär som gitarrist i rockbandet Good Evening Manchester, skrev om Eva Dahlgrens LP Ung och stolt samt om body building. Ajour är idag saligen bortglömd, och vill man få tag på ett nummer är det som att gräva efter ett havrekorn i djup och frusen snö. Det samma gäller även i viss mån Okej, som man säljer till hutlöst höga priser på den öppna marknaden.

A-sida: Are You Glad To Be In America

B-sida: T.V. Blues

Det här är den amerikanska jazz-funk-gitarristen James Blood Ulmers första singel från 1980. Han frågar oss rakt ut: Är du glad att vara i Amerika? Man misstänker att det är med mycket ironi. På skivomslaget syns en massiv Pinnocchio-docka som smilar upp sig i ett hav av människor. Jag tror att James eget svar skulle varit: nej. Det här är kontrollerad, akustisk roots-funk. Jag gillar det rätt så mycket. Det har ett skönt groove, som växer under låtens gång. Lite James Brown-aktigt. Den akustiska T.V.Blues är mer introvert och improviserande. Den säger mig inte så mycket.

Alldeles i början på 80-talet så köpte jag en vacker akustisk gitarr i ett vackert rött läderfodral på Missionshandeln på Köpmansgatan i Mariehamn. Jag satt sedan för mig själv på mitt rum i Geta och lärde mig ackord, både barré och vanliga, så att fingrarna värkte. Jag lånade böcker på biblioteket eller så hade brorsan böcker, för han började ännu tidigare med gitarr. Gitarren var mitt första riktiga instrument. Jag lärde mig räkna takter, slå på strängarna och byta ackord när det var dags. De första sångerna jag lärde mig sjunga och spela var tvåackordslåten Tom Dooley, västernklassikern Home On The Range och Hit The Road Jack. De hade knappast mera än högst tre ackord. Senare blev det alltmer avancerat med sådant som Joshua Fit The Battle Of Jericho och Where Have All The Flowers Gone. Jag samlade alla låtar i en mapp som jag fortfarande har kvar. För ett antal år sedan sålde jag min gamla, trogna Landola och köpte en träfärgad Yamaha istället.

A-sida: Find Somebody Like You

B-sida: Gangsters Of The Groove

Man får vara beredd på skräpvarning när man spelar ett disco-soul-funk-band från slutet av 70-talet. Och visst infriar det internationella stormannabandet förväntningarna. Det här är musik man inte önskar ens sina ovänner. Mycket utslätad förmiddagsdisco för ointresserade hotellgäster. Till och med hitten Boogie Nights från 1976 är bättre än det här. 

Jag vill avsluta det här året med en nyårshälsning från alla mina rocktjejer. Det här är alla jag lyckats skrapa ihop. De flesta av dem kommer från femtiotalet. Kanske ni kan bidra till listan. Jag kanske har glömt någon?

Chantilly Lace, Long Tall Sally, Runaround Sue, Lucille, Sweet Lily, Thallahassie Lassie, Golly Miss Molly, Dizzy Miss Lizzy, Donna, Barabara Ann, Jeannie, Nandine, Suzie Q, Maybelline, Peggy Sue, Carol, Corinna, Diana, Jill, Bony Maronie, Rama Lama Dingdong, Julie, Sheena...

Beslutet av Yle-cheferna att lägga ned TV-talkshowen Arto Nyberg är lika överilat och omodernt som att stänga Nationalmuseum. I en tid när allt faller sönder och inget är på riktigt (med en girig skurk bakom varje fejkprofil) höll Arto Nyberg med sina söndagsprogram fast vid sina ideal. Han var en levande del av den musikexplosion som ägde rum i början av 80-talet i Finland och Helsingfors, med punken och samlingslokalen Lepakko. Han gillade Hurriganes, kom själv från den lilla byhålan Viiala och agerar nu sångare i TV-kompisbandet Nyrok Dolls. När man besökte Helsingfors på sjuttiotalet kunde man stöta på par som gick klädda i likadana träningsdräkter och skärmmössa, samt de 50-talsrockare som med sina oljiga ankstjärtfrisyrer, läderjackor, slitna jeans och boots gillade rockabilly. Det var som en scen ur någon Aki Kaurismäki-film. 

Arto Nyberg kanske inte brann av någon större entusiasm att förnya sig. Han hade kvar sin rockabilly-frisyr och pratade ofta med gamla musiker från förr på sitt sympatiskt avmätta sätt. Han var inte beredd att gå. Felet ligger i att Yle-cheferna tror att de vet hur vindarna blåser. Det vet de inte alls. De försöker desperat vara steget före och sjösätta sin båt i rätt tid. Problemet är att de inte har någon båt att sjösätta. Och likt en annan kulturinstitution som felaktigt fick gå, Radio Fnatt år 2002, slutade det också för Arto Nyberg. För ingen kulturchef tror på att det oföränderliga är grejen. Symbolen för "det tidlösa modet" är den svenske rockgitarristen Guld-Lars, som med sitt långa hår, blev inne ungefär vart sjunde år (för att citera Stefan Sundströms Hommage till Guld-Lars).

A-sida: Tomten, jag vill ha en riktig jul

B-sida: Busvitsar

Busungarnas julsingel från 1982 är en riktig hjärtekrossare. Med en entusiasm som bara överträffas av Anita Hegerlands Mitt sommarlov från 70-talet sjunger de små busfröna om en riktig jul, som inkluderar väntan och många, stora, hårda paket, på riktigt smågrabbsmanér. Uppräkningen av julklapparna på önskelistan ger en fin tidsbild: flipperspel, fotbollsspel, radiostyrt flygplan... Man undrar vad de små liven gör idag, fyrtiotvå år senare. Låten skrevs av Kenneth Fridén, senare medlem av dansbandet Baden Baden, och har 2009 även släppts som engelsk version. God Jul till alla Musaplokis läsare.

A-sida: Streets Of Soweto

B-sida: Witchdoctor

Den sydafrikanska musikern Babsy Mlangesis singel från 1983 har inte lika genuina och sprittande zulu-rytmer som hans bidrag på  LP:n Rhythm Of Resistance från 1979. Kanske det finns en förklaring till varför det här är så genomkommersiellt och tråkigt anpassat. Man kan hitta svaret i de västerländska rockmusikernas upptäckt av den afrikanska folkmusiken i början på 80-talet (Paul Simon, Malcolm McLaren, Talking Heads, Toto...). Det här känns mer som en tårdrypande historia från Sowetos gator om en pojke som inte fick bli den stora fotbollsstjärna han drömde om. Men lika turistanpassat som vissa av de souvenirer föreställande vilda djur som man säljer åt amerikaner och européer på gatorna i Kenya.

Var det inte då i början av 80-talet som jag hörde det roliga introt till barnprogrammet Barnen från Uhlenbusch i TV? Det handlade om en höna som inte lade några ägg och slagdängan sjöngs av smittande barnröster: "Auweia, Auweia, der Hahn legt keine Eier." 1980 kunde det också varit när Trazan & Banarne sjöng om hönan som joddlade uti alpens land, men som förlorade rösten. Banarne kunde joddla som få. Min morbror brukade uppträda med Cornelis Vreeswijks skabrösa Hönan Agda på släktfester och -tillställningar framåt småtimmarna. Det kunde ha hänt på 80-talet att jag hörde det just när jag skulle somna. Hönsen är populära djur att sjunga om.