A-sida: Streets Of Soweto

B-sida: Witchdoctor

Den sydafrikanska musikern Babsy Mlangesis singel från 1983 har inte lika genuina och sprittande zulu-rytmer som hans bidrag på  LP:n Rhythm Of Resistance från 1979. Kanske det finns en förklaring till varför det här är så genomkommersiellt och tråkigt anpassat. Man kan hitta svaret i de västerländska rockmusikernas upptäckt av den afrikanska folkmusiken i början på 80-talet (Paul Simon, Malcolm McLaren, Talking Heads, Toto...). Det här känns mer som en tårdrypande historia från Sowetos gator om en pojke som inte fick bli den stora fotbollsstjärna han drömde om. Men lika turistanpassat som vissa av de souvenirer föreställande vilda djur som man säljer åt amerikaner och européer på gatorna i Kenya.

Var det inte då i början av 80-talet som jag hörde det roliga introt till barnprogrammet Barnen från Uhlenbusch i TV? Det handlade om en höna som inte lade några ägg och slagdängan sjöngs av smittande barnröster: "Auweia, Auweia, der Hahn legt keine Eier." 1980 kunde det också varit när Trazan & Banarne sjöng om hönan som joddlade uti alpens land, men som förlorade rösten. Banarne kunde joddla som få. Min morbror brukade uppträda med Cornelis Vreeswijks skabrösa Hönan Agda på släktfester och -tillställningar framåt småtimmarna. Det kunde ha hänt på 80-talet att jag hörde det just när jag skulle somna. Hönsen är populära djur att sjunga om.

A-sida: One Trick Pony

B-sida: Long, Long Day

Paul Simon hade en försäljningssuccé med Graceland-albumet i mitten av 80-talet. Jag tycker också om LP:n Hearts And Bones från 1983, där han sjunger en låt om mordet på John Lennon. Den här singeln från albumet One Trick Pony (1980) övertygar mig inte lika mycket. Det är fint och välgjort, som det brukar vara när det gäller Paul Simon, men lyriken griper inte tag i mig. Kan lite gilla det enkla budskapet i One Trick Pony, att det vore fint att ha en sådan häst, som bara behöver göra ett enkelt litet trick för att man ska må bra. Så borde egentligen livet för alla människor få vara. Men det räcker inte hela vägen till att jag ska börja lovorda den här singeln.

Bob Dylan lär ha sagt att han är 60-talet. Men det är snarare John Lennon som får representera denna vitala period i rockmusikens historia. Dels för att han är bredare än Dylan och dels för att han är folkligare. Ingen kunde som Lennon tränga så naturligt genom TV-rutan. Och det är det här draget som slår mig när jag läser Albert Goldmans så brutalt avslöjande biografi John Lennon - Ett liv i vår tid, från 1988, Lennons mänsklighet.

1980, det år som John Lennon sköts i New York av en Jesus-freak som förläst sig på J.D. Salingers Räddaren i nöden, skulle bli hans återkomst till rockscenen. Allt talade för det - han var ivrig och på gång med inspelningen av albumet Double Fantasy, efter fem års isolering, drogmissbruk och förlamande passivitet. Han hade tillfälligt hittat ut från den kontroll som hustrun Yoko Ono utövade på honom, på väg att bli sitt rätta jag, det som han varit efter att Beatles splittrats och han gjorde primalskriksalbumet John Lennon/ Plastic Ono band 1970. Det var då det plötsligt small, på kvällen den 8 december (samma datum som jag skrev det här), och John Lennon segnade ner på gatan.

John Lennon var inte Guds bästa barn. Tidigt skild från fadern och den utlevande modern och tvungen att växa upp med en hård och konservativ moster i Liverpool blev han själv kluven i så många personligheter att han kunde ligga dagar i sängen och låta dem alla komma och gå. Han visste aldrig egentligen vem han var på riktigt, var utan vilja att ta beslut och stå på egna ben, fullständigt beroende av andra, lynnig och oberäknelig. I ungdomen blev han en riktig mobbare och översittare. Men han sade och gjorde det han för stunden ansåg rätt och riktigt. Däri ligger hans djupt mänskliga drag och också den läggning som gjorde honom till en fenomenal låtskrivare. Nowhere Man (som handlar om honom själv) och den Dylan-doftande You`ve Got To Hide Your Love Away är två av mina Beatles-favoriter av Lennon.

Boken är över 700 sidor tjock. Intressantast är kapitlen om ungdomsåren och Beatles samt de som behandlar Lennons brytning med gruppen. Tyngst är det att läsa om den förtärande musikbranschen, hålla reda på alla de bifigurer som kretsar runt John och Yoko samt att följa alla turer i följetongen John och Yoko. Många av de låtar John Lennon skrev är formulerade som ett ställningstagande i sig, såsom Nothing`s Gonna Change My World (Across The Universe).

A-sida: Bull Rider

B-sida: Lonesome To The Bone

Jag fick tag i en promotion-singel som inte var till salu, med Bull Rider på båda sidor. Den egentliga singeln kom ut ett år senare, 1980, med Lonesome To The Bone på andra sidan. Bull Rider är mycket Johnny Cash. Den mörka rösten, den personliga countrymusiken, berättelsen. Denna gång handlar det om en tjurryttare. Men kanske är det om den attityd som tjurryttaren har: att hänga löst i sadeln och ändå hänga sig kvar. Som så ofta är fallet med goda berättare, så har berättelsen en djupare dimension. 

A-sida: Armed And Ready

B-sida: Bijou Pleasurette

På något märkligt vis lyckades låten Armed And Ready med den (då) västtyska hårdrocksgruppen Michael Schenker Group slinka in genom filtret under det tidiga 80-talet. Nu när jag lyssnar på den igen, så är det bara refrängen som börjar med orden Armed and ready, som jag känner igen. Det här är hårdrock som lutar mot pudelrock. Varför, vet jag inte. Kanske de höga falsettskriken i kombination med sångarens yviga frisyr och de obligatoriska gitarrylen. Tyskland har producerat en del kända hårdrockband, såsom Scorpions och Accept. Singeln kom 1980.

A-sida: Colorado

B-sida: Mucho, mucho

1981 släppte den spanska diskosångduon Baccara singeln Colorado, efter många plågsamma hittar under diskokulorna i slutet av sjuttiotalet, som man känner till, men inte vill nämna. Låtarna på den här singeln är båda skrivna av Graham Sacher. I Colorado faller kvinnan för en vildögd desperado från Colorado. Mucho, mucho handlar om en kvinna som vill bli (för)förd på dansgolvet av en riktig macho-man. Att Baccara sjunger på engelska med latinsk brytning passar bra in här: "Mucho mucho/ means I love you/ Mucho mucho/ can`t you see/ Mucho mucho/ Baby, mucho me." Det här är musik för en diskogrotta med högljutt struntprat över färggranna drinkar - en miljö jag inte besöker frivilligt, och som jag under tvång står ut med högst en timme.

100 000 Ex var Gunnar Danielssons första album under eget namn. Det kom ut 1985. Jag minns inte var jag köpte albumet och varför jag köpte det på kassett. Men någon av låtarna kände jag igen från förut från TV-programmet Guldslipsen, där Gunnar och medspelaren Christer Fant hade gjort musiktablåer till dem. Det här måste ha varit före musikvideons inträde, och således en föregångare till den. Åtminstone jag tyckte att idén var fenomenal. Det var "Stjärna på TV", och Gunnar som satt i en soffa och såg en rockidol på TV, samt "Vår melodi", om jag minns rätt. Det känns som om 100 000 Ex är gjord med den lätthet som krävs för en god prestation. Alla sånger är små pärlor, som hänger kvar i minnet länge efteråt. Ibland höjs tempot, som i "Jag vet, sa han", men det är ändå de långsamma, akustiska låtarna jag gillar bäst, såsom "Stjärna på TV" och "Natten är här".

Via skivbolaget Comedia fick jag en telefonintervju med Gunnar Danielsson, tidigare frontman i Göteborgsbandet Ensamma Hjärtan på 80-talet, senare aktiv i duon Danielsson och Pekkanini och sedan slutet av samma decennium soloartist under namnet Gunnar Danielsson. Jag hade förberett några frågor som jag ville att Gunnar skulle svara på, men samtalet kom bland annat också mycket att handla om hur musikskapandet ser ut idag.

- Saknar du 80-talet?

Jag saknar inte det. Den biten saknas hos mig. Förutom att man var ung och starkare då. 80-talet har inte påverkat mig. Mina husgudar är Beatles, Stones, Bowie och Dylan. Men det var då som jag började göra musik som egen artist. Jag började med Risken Finns, senare med Ensamma Hjärtan och Danielsson och Pekkanini, med Pekka från Ensamma Hjärtan. Jag fick också min dotter då, när jag var 30. Hon är 40 nu.

- Vad tycker du om musiken som gjordes i Sverige under första hälften av 80-talet, om du jämför med den musik som görs idag? Du hade ett musikprogram i TV, Guldslipsen, då.

För mig tog 80-talet slut med mordet på John Lennon 1980. Jag blev knäckt av det. Han hade varit som en storebror för mig, nu är han min lillebror. Jag blev lite kändis av programmet i TV, men jag är en högst ordinär människa. Jag hade också min sommarhit 1983.

- Din musik har inte ändrat så mycket sedan dess. Jag tycker att dina låtar alltid har haft nakna och direkta texter, samtidigt som de är roliga och har ett samhällsengagemang.

Jag har aldrig flirtat med det kommersiella. Samtidigt som jag vill att texterna ska vara fria att tolka för den som lyssnar på dem. Jag brukar alltid börja med texten, musiken faller sig sedan naturligt. Det tar inte länge att göra musiken. En bra melodi kan aldrig rädda en dålig text. Jag brukar komma på texter när jag är ute och går. I gåendet finns en naturlig rytm. Jag skriver ofta om mina texter. Det tar tid att lära sig hantverket. Ibland har man tur, ibland otur.

- Som En konstig låt? Det är sådana texter jag gillar. De ska inte vara lättuggade.

Ja, det är ett bra exempel.

- Var musikklimatet bättre på 80-talet? Var det enklare att vara musiker då?

Nej, det var inte så. Nu är den bästa tiden. "Vår bästa tid är nu." Bowie har sagt att "Om jag bara får bli tillräckligt gammal så blir jag den människa jag alltid velat vara." Får man bara till bra låtar, då stiger det! Jag har aldrig tyckt om att turnera. Claes Olson (på Comedia) i Stockholm lägger ut de låtar jag gör på Spotify, och jag har några trogna följare. Idag spelar jag bara i Göteborg, en fem till sex gånger per år, och det brukar vara 200 personer i publiken. Det är ytterst få musiker i Sverige som kan livnära sig på sin musik. Något undantag finns, som Håkan Hellström.

- Har du något fint minne från 80-85, som du vill dela med dig av?

Jag är född och uppvuxen på Söder i Stockholm, innan jag flyttade till Göteborg. Den 25 mars 1982 spelade AIK mot Björklöven på Scandinavium. AIK vann med 3-2 och tog SM-guld. På väg hem skrev jag låten Ishockey & Fotboll. Den testade också in på Svensktoppen, men kom på 15:e plats. En familj (möjligen från Borås) blev uppringd och utfrågad i programmet och tyckte att låten hade en väldigt dålig text. Alla mina låtar verkar komma på 15:e plats.

- Slutligen. Din låt 54 varv runt Västra Frölunda kyrka. Den låter som en slutpunkt. Varför är det 54 varv?

Jag har diabetes. Det var min diabetessköterska Beatrice som sade att jag borde gå ned några kilo, för att slippa ta starkare mediciner. Hon sade att jag skulle bli hennes solskenshistoria och jag lovade henne en hyllningssång om jag lyckades. Jag gick ned 14 kilo och skrev låten Beatrice, som finns på min youtube-kanal. Så nu går jag dagligen 54 varv runt kyrkan. Och man träffar ju på trevliga människor. Som den präst som sade att Gud har hittat dig, (istället för att man hittar Gud). Men jag hoppas få göra musik i tio år till. "När alla våra hjältar är döda - så finns sångerna ändå kvar."

- Tack så hjärtligt för intervjun Gunnar.

Svensk populärmusik från början av 80-talet är den största kategorin i min skivsamling. Skulle uppskatta att ungefär 23 procent av skivorna hör hit. Det mesta köpte jag på den tiden, men fortfarande kan jag köpa svenska LP-skivor. Några direkta rariteter har jag inte. Allt går att få tag på idag också, för en billigare summa än jag då pungade ut med, och mycket skulle jag säkert inte få för skivorna idag om jag sålde dem. Jag tänkte, när jag spelade den sista skivan i alfabetet, Dread inom Stockholm med Zion Steppers, att den måste vara den första skivan med toast (eller tal till musik) på svenska. Skivan kom ju redan 1981, långt innan hip hop-vågen. Den är rolig att lyssna på och långt före sin tid. Eller vad sägs om följande rader: "De kommer från syd, norr, öster och väst/ Träffas på stan och slåss om vem som är bäst/ Vapnen idag är bara kniv och batong/ men i morgon kanske pistol och bomb." De band som jag skaffade skivor med ungefär samtidigt som de kom ut var bl.a. Dag Vag, Diestinct, Reeperbahn, Brända Barn, Commando M Pigg, Ståålfågel och Ensamma hjärtan. Alltså idel nya vågen-band. Jag tycker att de håller bra fortfarande.