Via skivbolaget Comedia fick jag en telefonintervju med Gunnar Danielsson, tidigare frontman i Göteborgsbandet Ensamma Hjärtan på 80-talet, senare aktiv i duon Danielsson och Pekkanini och sedan slutet av åttiotalet soloartist under namnet Gunnar Danielsson. Jag hade förberett några frågor som jag ville att Gunnar skulle svara på, men samtalet kom bland annat också mycket att handla om hur musikskapandet ser ut idag.

- Saknar du 80-talet?

Jag saknar inte det. Den biten saknas hos mig. Förutom att man var ung och starkare då. 80-talet har inte påverkat mig. Mina husgudar är Beatles, Stones, Bowie och Dylan. Men det var då som jag började göra musik som egen artist. Jag började med Risken Finns, senare med Ensamma Hjärtan och Danielsson och Pekkanini, med Pekka från Ensamma Hjärtan. Jag fick också min dotter då, när jag var 30. Hon är 40 nu.

- Vad tycker du om musiken som gjordes i Sverige under första hälften av 80-talet, om du jämför med den musik som görs idag? Du hade ett musikprogram i TV, Guldslipsen, då.

För mig tog 80-talet slut med mordet på John Lennon 1980. Jag blev knäckt av det. Han hade varit som en storebror för mig, nu är han min lillebror. Jag blev lite kändis av programmet i TV, men jag är en högst ordinär människa. Jag hade också min sommarhit 1983.

- Din musik har inte ändrat så mycket sedan dess. Jag tycker att dina låtar alltid har haft nakna och direkta texter, samtidigt som de är roliga och har ett samhällsengagemang.

Jag har aldrig flirtat med det kommersiella. Samtidigt som jag vill att texterna ska vara fria att tolka för den som lyssnar på dem. Jag brukar alltid börja med texten, musiken faller sig sedan naturligt. Det tar inte länge att göra musiken. En bra melodi kan aldrig rädda en dålig text. Jag brukar komma på texter när jag är ute och går. I gåendet finns en naturlig rytm. Jag skriver ofta om mina texter. Det tar tid att lära sig hantverket. Ibland har man tur, ibland otur.

- Som En konstig låt? Det är sådana texter jag gillar. De ska inte vara lättuggade.

Ja, det är ett bra exempel.

- Var musikklimatet bättre på 80-talet? Var det enklare att vara musiker då?

Nej, det var inte så. Nu är den bästa tiden. "Vår bästa tid är nu." Bowie har sagt att "Om jag bara får bli tillräckligt gammal så blir jag den människa jag alltid velat vara." Får man bara till bra låtar, då stiger det! Jag har aldrig tyckt om att turnera. Claes Olson (på Comedia) i Stockholm lägger ut de låtar jag gör på Spotify, och jag har några trogna följare. Idag spelar jag bara i Göteborg, en fem till sex gånger per år, och det brukar vara 200 personer i publiken. Det är ytterst få musiker i Sverige som kan livnära sig på sin musik. Något undantag finns, som Håkan Hellström.

- Har du något fint minne från 80-85, som du vill dela med dig av?

Jag är född och uppvuxen på Söder i Stockholm, innan jag flyttade till Göteborg. Den 25 mars 1982 spelade AIK mot Björklöven på Scandinavium. AIK vann med 3-2 och tog SM-guld. På väg hem skrev jag låten Ishockey & Fotboll. Den testade också in på Svensktoppen, men kom på 15:e plats. En familj (möjligen från Borås) blev uppringd och utfrågad i programmet och tyckte att låten hade en väldigt dålig text. Alla mina låtar verkar komma på 15:e plats.

- Slutligen. Din låt 54 varv runt Västra Frölunda kyrka. Den låter som en slutpunkt. Varför är det 54 varv?

Jag har diabetes. Det var min diabetessköterska Beatrice som sade att jag borde gå ned några kilo, för att slippa ta starkare mediciner. Hon sade att jag skulle bli hennes solskenshistoria och jag lovade henne en hyllningssång om jag lyckades. Jag gick ned 14 kilo och skrev låten Beatrice, som finns på min youtube-kanal. Så nu går jag dagligen 54 varv runt kyrkan. Och man träffar ju på trevliga människor. Som den präst som sade att Gud har hittat dig, (istället för att man hittar Gud). Men jag hoppas få göra musik i tio år till. "När alla våra hjältar är döda - så finns sångerna ändå kvar."

- Tack så hjärtligt för intervjun Gunnar.

Svensk populärmusik från början av 80-talet är den största kategorin i min skivsamling. Skulle uppskatta att ungefär 23 procent av skivorna hör hit. Det mesta köpte jag på den tiden, men fortfarande kan jag köpa svenska LP-skivor. Några direkta rariteter har jag inte. Allt går att få tag på idag också, för en billigare summa än jag då pungade ut med, och mycket skulle jag säkert inte få för skivorna idag om jag sålde dem. Jag tänkte, när jag spelade den sista skivan i alfabetet, Dread inom Stockholm med Zion Steppers, att den måste vara den första skivan med toast (eller tal till musik) på svenska. Skivan kom ju redan 1981, långt innan hip hop-vågen. Den är rolig att lyssna på och långt före sin tid. Eller vad sägs om följande rader: "De kommer från syd, norr, öster och väst/ Träffas på stan och slåss om vem som är bäst/ Vapnen idag är bara kniv och batong/ men i morgon kanske pistol och bomb." De band som jag skaffade skivor med ungefär samtidigt som de kom ut var bl.a. Dag Vag, Diestinct, Reeperbahn, Brända Barn, Commando M Pigg, Ståålfågel och Ensamma hjärtan. Alltså idel nya vågen-band. Jag tycker att de håller bra fortfarande.

A-sida: Walk Through The Fire

B-sida: Making A Big Mistake (Mike Rutherford)

Jag har aldrig riktigt lyssnat på multi-instrumentalisten Peter Gabriel. Förutom MTV-plågan Sledgehammer som snurrade på i TV, då musikvideon var ny, kan jag bara nämna låten Biko från 1980, om den sydafrikanske frihetskämpen Steve Biko. Walk Through The Fire är en tämligen jämntjock låt, där det enda som sägs är just Walk Through The Fire. Det är mycket syntar och elektronik med i Peter Gabriels musik. Kanske det var en orsak till att jag aldrig lyssnade på honom. Singeln är från 1984.

A-sida: I Got A Woman

B-sida: Come Back

Jag hade ett blandband som jag fyllde ut med några Ray Charles-låtar. En av dem som jag minns var sången I Got A Woman, som finns på singel från 1954. Det här är bara något år innan Elvis slog igenom, men minst lika svängigt som rockkungen själv. Jag gillar det enkla arrangemanget av den här låten, med saxofonsolot där i mitten. Texten berättar om en snäll kvinna som ger Ray Charles pengar och säger att hon älskar honom. Det låter allt annat än blues. Nästan för bra att vara sant. Den blinde soul/gospel-sångaren lever här verkligen ut, så att man riktigt hör hans glädje och tacksamhet. Synd att jag bandade över det blandbandet.

A-sida: Only A Woman

B-sida: Orthodox Revelation

Jag lägger på den här lite smårepiga rootsreggaesingeln med ex-I Threes-sångerskan Judy Mowatt och möts av sköna rytmer. Här sjunger Judy om kvinnorna i den annars så mansdominerade reggaekulturen. "Don`t treat us inhuman/ Just because we`re only woman", är något som också den mest konservativa Trump-anhängaren idag måste lyssna till. På baksidan finns dub-versionen. Den är det som vanligt mer luft och bas i. Mycket skön rootsreggae! Som vanligt när det gäller reggaesinglar är det svårt att hitta ett årtal på dem. Jag skulle gissa att den här singeln kom ut runt 1982 i samband med LP:n Only A Woman.

A-sida: Chariots Of Fire

B-sida: Eric`s Theme

Chariots Of Fire utgör det kända ledmotivet till en sportfilm som gjordes 1981. Man brukar fortfarande spela denna hymn vid prisutdelningsceremonier och liknande, och den är välkänd för de flesta. Jag tycker om det lågmält storslagna i hymnen. Den är inte svulstig som "Also Sprach Zarathustra" eller "We Are The Champions", som också brukar spelas i sportsammanhang, utan fokuserar mera på idrottsprestationen än på segern. Det finns andra instrumentala hymner från den här tiden som bitit sig fast, men som jag inte kan få fram titeln på.

A-sida: Roll And Tumble

B-sida: Baby Baby

Här visar bluesräven John Lee Hooker att han minsann kan spela sin äkta blues från femtiotalet ända till år 1981, när den här singeln gavs ut. Det är mycket äkta känsla i det här. Vi har en som rumlar både morgon och kväll och inte kan skilja fel från rätt. Roll And Tumble börjar som en äkta blues med de rätta upprepningarna, men slutar improviserat (ungefär som Richie Havens på Woodstock). Baby Baby är inte heller en traditionell bluestolva. Jag gillar den upplösta formen. Bluesigt är det så det förslår. Det handlar om en kvinna som inte behandlar textjaget rätt. Botemedlet mot det dåliga beteendet tros vara pengar och en hel massa kärlek. Kallt och blött som det fallande höstregnet en sen kväll i oktober är musiken på den här singeln.

A-sida: Oh Julie

B-sida: I`m Knocking

I början på 80-talet blev plötsligt femtiotalsrocken stor igen i England, då Shakin`Stevens toppade listorna med sin singel Oh Julie. Året innan hade det amerikanska punkabilitybandet Stray Cats lite banat vägen, men inte sedan den egna Elviskopian Tommy Steele på femtiotalet eller Beatles i början på sextiotalet hade amerikansk rock riktigt lyckas få fotfäste på de brittiska öarna i form av egna förmågor. Shakin`Stevens komplicerade inte till det. Han hade den rätta Grease-looken med jeans och svart läderjacka och Elvis-moves, även om Oh Julie mera låter New Orleans och cajun än ren och rå femtiotalsrock. Men jag måste ju erkänna att låten är en hit som bitit sig fast också i mitt medvetande. Och faktum är att det är Shakin`Stevens som skrivit den. I`m Knocking är mera rock. Singeln kom 1982.

A-sida: (For The) Children Of The Eighties

B-sida: Wozu sind Kriege da

Jag läste nyligen att Bob Dylan krossade Joan Baez hjärta. Kanske därför sjunger hon att vi, 80-talets barn, inte bryr oss om att han vänt sig till gud. Men annars räknar Baez här upp alla de artister från 60-talet som vi (barn av Marx och Coca cola) har som våra husgudar. Ändå har vårt liv bara börjat. Jag gillar sången. För första gången har åttiotalsbarn som jag någon som sjunger om oss. Hon sjunger att vi är en upplyst generation, som gör som vi vill och inte går i flock. "Vi är ömsinta som en lotus och tuffare än sten." Tack för det Joan Baez. På andra sidan sjunger hon en antikrigssång på tyska med en djup och len röst.

Under mina formativa år i början av åttiotalet var det inte svensklärarna i skolan som inspirerade mig till att utveckla mitt språk. Istället kom inspirationen direkt via musiken. Det är främst tre artister jag har att tacka för det. De är Ola Magnell (Nya perspektiv - 1975), (Höstkänning - 1977), Ulf Lundell (Ripp rapp - 1979), (Nådens år - 1978), (Vargmåne - 1975) och Robert Broberg (Vem är det som bromsar...- 1974). Förstås fanns det andra också, men texterna som de här tre skrev lärde jag mig nästan utantill och kunde gå och sjunga för mig själv. En orsak till att jag fastnade för dem var säkert att de behandlade existentiella frågor om livet överlag, och därför inte var dogmatiska på något sätt. Så var de förstås väldigt medryckande och sjungbara också. Det var många nya ord och frågeställningar i texterna, vilka inbjöd till att gå vidare i de språkliga labyrinterna. Tack mina svensklärare!