A-sida: Bommerlunder/ Opel Gang

B-sida: Armee der Verlierer

Ett av de mest seglivade tyska punkbanden är nog Die Toten Hosen från Dusseldorf. De började 1982 och håller på fortfarande. Man kan väl säga att De döda byxorna missade den första punkvågen, och det hörs nog lite på den här singeln att de inte har urkraften. Det blir lite trallvänligt om en tysk spritsort, samt en (antagligen) "nidvisa" om Opelgänget (jag får själv räkna mig dit), som gör stan osäker. Förlorararmén är jag osäker på vem som är, kanske är det direkörerna och kassörerna, som drar omkring på stan i sina kostymer? Det är lite öldränkt mellaneuropeiskt det hela, men säkert fångade väl gruppen "Zeitgeisten" på sitt sätt. Omdömet man fick någon gång runt -83 på klassresan av de två lokala Berlin-punkarna Wolf och Krauze var att det är bara i Berlin och Hamburg man kan göra punk. Singeln kom 1983.

Självbiografin Om - Niklas Strömstedt är utgiven år 2023. Den var både givande och underhållande att läsa. Niklas Strömstedt är en underhållare, ett drag som kanske också legat honom i fatet, då han under största delen av sitt liv fallit i fällan att hålla människor i sin omgivning på bra humör, på bekostnad av sina egna behov. Det här har fått honom att iklä sig roller, för att få självbekräftelse och bli omtyckt. Det är modigt av honom att erkänna det i den här boken. Härtill kommer också att livet som popartist inbjuder till att gå i de här fällorna, samma som Beatles och många med dem gick i: att man blir ett slags glansbild av den man egentligen är. 

Niklas Strömstedt är en popartist, inte rock. Jag har aldrig lyssnat aktivt på honom. På 80-talet hade jag inte koll på att han turnerade med Ulf Lundell, men minns att han var en i trion som firade det svenska fotbollslandslagets brons i VM 1994 med "När vi gräver guld i USA". Tänkte att han var lite för "cool" för mig, ett drag som han tar udden av i den här boken, där han ofta beskriver sig som "kusinen från landet". Förstås visste jag att han var son till Expressens chefredaktör Bo Strömstedt, som hade sommarställe på Åland. Inget om Åland dock i boken. Förra sommaren var Niklas Strömstedt en av gästerna på finansmannen Anders Wiklöfs stora gratiskonsert i Mariehamn, enligt mig den enda intressanta artisten där. Jag har alltid tyckt att Niklas Strömstedt är sympatisk och intressant, men aldrig haft koll på hans musik. Det kommer säkert att ändra efter att ha läst boken.

Musiker som nämns ofta är Lasse Lindbom, Orup, Anders Glenmark, Per Gessle och Marie Fredriksson.

A-sida: Russians

B-sida: Gabriel`s Message

Firar min 60-årsdag här med Stings singel Russians från 1985. Det är skrämmande hur aktuell denna fyrtio år gamla singel åter blivit. När Sting sjunger: "Vi har samma biologiska ursprung/ oberoende av ideologi/ Vad som kunde rädda oss, jag och du/ är att ryssarna tar hand om sina barn." Det har knappast hänt de senaste tio åren att Putin skulle ha tänkt på den ryska befolkningen. Istället härjar han som den värsta stridstupp man sett maken till sedan andra världskriget, och drar skam och skuld över hela sitt land, med sår, som det kommer att ta årtionden att läka, som följd. Det såg så ljust ut för Ryssland runt -85, med glasnost och perestrojka, innan den här lilla illvillingen dök upp på scenen. På sidan två är det ärkeängeln Gabriel som får tuta ut sitt fredsbudskap i världen.

Man läser i de lokala tidningarna att föreningen Träffpunkt Ungdom inte har råd att renovera Pub Bastun för fortsatt verksamhet, och att Ålands i särklass bästa musikställe genom tiderna kanske måste säljas. Om staden säljer puben, som åtminstone på 80-talet lovordades vitt och brett i Sverige av de band och musiker som spelade där, för sin täta atmosfär och fina stämning, vet man inte vad som händer med stället i framtiden. Kan staden garantera att Träffpunkt Ungdom får fortsätta boka spännande band, både lokala och regionala, också i framtiden, och att Bastun får fortsätta vara den oas för musikintresserade ungdomar, som den var på 80-talet, när jag själv besökte den? Nej, jag föreslår att man ordnar en insamling, där alla intresserade för donera en fritt vald summa till renoveringen av Bastun, och önskar att Mariehamns stad fattar ett klokt beslut och låter Bastun få fortsätta att vara ett levande andningshål för alla musikälskare på Åland. För om det är något som behövs på Åland, så är det ett ställe där gräsrötterna kan växa fritt och vilt, utan någon gräsklippare som kommer och tuktar dem till lydnad och disciplin.

A-sida: Little Thing Called Love

B-sida: We R In Control

Alldeles i början av åttiotalet var Neil Young för mig liktydigt med en bild av skivan Re-ac-tor på innerpåsen till någon LP eller att man nämnde mannen med den känsliga rösten i ett radioprogram. 1982 när den här singeln kom ut visste jag möjligen lite mera. Ändå var åttiotalet verkligen ingen guldålder för Neil Young, vilket den här singeln också belyser. Visst rockar det väl på i öppningsspåret, men det är på tomgång. På B-sidan sjunger Neil med datorröst, och det låter som om Kraftwerk mixat låten. Kanske Neil var i behov av en konstnärlig paus här, trots att han var tvungen att släppa musik.

På Uppsala skivmässa hittade jag den enda LP jag sett, som är pressad i ett begränsat antal ex, precis som ett litografiskt tryck, nämligen 555. Det är In a Pose med Gävle-punkarna P.F. Commando. Lp:n, som är inspelad i Stockholm 1979, men mixad i London ett år senare, och utgiven 1997, är i blå vinyl, och innehåller 16 låtar. Bara ett par av dem är över två minuter långa, känns det som. Det här är rå, tämligen monoton, och ursprunglig 77-punk. Det låter oslipat Ramones, Pistols och UK Subs, som inget svenskt punkband varken före eller efter dem, som jag hört. Däremot riskerar bandets originalitet och personlighet gå förlorad i det råa öset. Det är till exempel svårt att uppfatta texterna. Men intensiteten och uppkäftigheten går det inte att ta miste på. Kan bara tänka mig hur högt de stod på de lokala raggarnas svarta lista. Det var nämligen svårt att vara sig själv i Gävle i slutet på 70-talet. Låtar som skilde sig från mängden, och som jag därför gillade mera, efter en första genomlyssning, var: Svenne Svensson, Banned From the Palais, Asocial, Polis, Polis och Unhappy Boy.

A-sida: Terry

B-sida: Quietly Alone

Det var lite tur att jag kom över Kirsty MacColls singel från 1983 i en skivbutik i Uppsala. Namnet hade lyckligtvis fastnat i mitt minne. Det var ju hon som sjöng duett med Shane MacGowan på Pogues julhit Fairytale Of New York (1987). Terry är en positiv och medryckade låt i Ronettes-stil. Jag gillar det luftiga soundet på den. Quietly Alone är rakare rockigare, lite Dave Edmunds. Men Kirstys magnifika röst känns igen. Kirsty MacColl dog tragiskt när hon blev överkörd av en båt i Mexiko år 2000.

I helgen besökte jag Uppsala skivmässa, som ordnades på kulturhuset Grand mitt i stan. Det var en het och trång upplevelse att pressa sig fram mellan skivtravarna, som rymde uppemot 25000 vinyler. Att leta efter några få önskade singlar var som att söka efter en nål i en höstack. Tur hade jag ändå som hittade något. Roligast var ändå att byta några ord med de väldigt sakkunniga och trevliga försäljarna. En av dem var en före detta medlem av punkbandet The Pain från Stockholm. Han sålde endast punk, iklädd en sliten jultröja. En annan marknadsförde Gävlebaserad rock, såsom PF Commando och Mora Träsk. Han sade att författaren till boken Vi lever - när rocken kom från Gävle fanns någonstans i vimlet. Betalningen skedde helst med kontanter eller genom swisch. När jag berättade att jag kom från Finland och att jag inte hade swisch, sade grannen i skivbacken bredvid mig: vaihdetaan paikka.

A-sida: Mobbingbarn

B-sida: De e morron igen

Låten Mobbingbarn spelades in 1979 av den blott 15-årige Niels Jensen. Jag tror att det var på LP:n med samma namn fem år senare som jag fick upp ögonen för den svartögda sångaren. På LP:n fanns också låten Vill du se en stjärna, och med den tog han väl revansch på alla dem som mobbade honom i skolan. På singeln ger Niels uttryck för en ren och äkta smärta i form av en rått realistisk beskrivning av situationen. B-sidan De e morron igen är inte muntrare den. Jag gillar det mod Niels visade upp genom att blotta sin smärta och önskar att hans mobbare fick må minst lika dåligt som Niels själv.

Ibland kan man fundera vad alla de som var med i rocksvängen i början av 80-talet gör idag. Sysslar alla verkligen med musik? Det är ett välkänt faktum att det är svårt att livnära sig på musik i Sverige idag. Jag gjorde ett litet stickprov på intressanta musiker jag kommer ihåg, genom att googla på internet. Här är resultatet: 

Joppe Pihlgren - då: frontfigur i Docent Död, nu: vd för konsertorganisatören Swedish Live.

Duke Adebayo - då: sångare och toastmaster i Giant Steppers, nu: journalist på BBC.

Marie Samuelsson - då: sångerska i new wave-bandet Elegi, nu: prisad klassisk tonsättare och medlem av Kungliga Musikaliska kommittén.

Eva Sonesson - då: sångerska i Commando M Pigg, nu: veterinär.

Peter von Gegerfeldt - då: excentrisk sångare i Insekt, nu: ägare av byggfirman Gamla Stans kulturbyggen AB.

Peter Korhonen - då: trummis i Reeperbahn, nu: bankman på Andelsbanken i Helsingfors.

Lennart "Fjodor" Eriksson - då: basist i Ebba Grön, nu: boende på Gotland, där han hoppat in som personal vid bespisningen i ett skolkök.