Alldeles i början på 80-talet så köpte jag en vacker akustisk gitarr i ett vackert rött läderfodral på Missionshandeln på Köpmansgatan i Mariehamn. Jag satt sedan för mig själv på mitt rum i Geta och lärde mig ackord, både barré och vanliga, så att fingrarna värkte. Jag lånade böcker på biblioteket eller så hade brorsan böcker, för han började ännu tidigare med gitarr. Gitarren var mitt första riktiga instrument. Jag lärde mig räkna takter, slå på strängarna och byta ackord när det var dags. De första sångerna jag lärde mig sjunga och spela var tvåackordslåten Tom Dooley, västernklassikern Home On The Range och Hit The Road Jack. De hade knappast mera än högst tre ackord. Senare blev det alltmer avancerat med sådant som Joshua Fit The Battle Of Jericho och Where Have All The Flowers Gone. Jag samlade alla låtar i en mapp som jag fortfarande har kvar. För ett antal år sedan sålde jag min gamla, trogna Landola och köpte en träfärgad Yamaha istället.

A-sida: Find Somebody Like You

B-sida: Gangsters Of The Groove

Man får vara beredd på skräpvarning när man spelar ett disco-soul-funk-band från slutet av 70-talet. Och visst infriar det internationella stormannabandet förväntningarna. Det här är musik man inte önskar ens sina ovänner. Mycket utslätad förmiddagsdisco för ointresserade hotellgäster. Till och med hitten Boogie Nights från 1976 är bättre än det här. 

Jag vill avsluta det här året med en nyårshälsning från alla mina rocktjejer. Det här är alla jag lyckats skrapa ihop. De flesta av dem kommer från femtiotalet. Kanske ni kan bidra till listan. Jag kanske har glömt någon?

Chantilly Lace, Long Tall Sally, Runaround Sue, Lucille, Sweet Lily, Thallahassie Lassie, Golly Miss Molly, Dizzy Miss Lizzy, Donna, Barabara Ann, Jeannie, Nandine, Suzie Q, Maybelline, Peggy Sue, Carol, Corinna, Diana, Jill, Bony Maronie, Rama Lama Dingdong, Julie, Sheena...

Beslutet av Yle-cheferna att lägga ned TV-talkshowen Arto Nyberg är lika överilat och omodernt som att stänga Nationalmuseum. I en tid när allt faller sönder och inget är på riktigt (med en girig skurk bakom varje fejkprofil) höll Arto Nyberg med sina söndagsprogram fast vid sina ideal. Han var en levande del av den musikexplosion som ägde rum i början av 80-talet i Finland och Helsingfors, med punken och samlingslokalen Lepakko. Han gillade Hurriganes, kom själv från den lilla byhålan Viiala och agerar nu sångare i TV-kompisbandet Nyrok Dolls. När man besökte Helsingfors på sjuttiotalet kunde man stöta på par som gick klädda i likadana träningsdräkter och skärmmössa, samt de 50-talsrockare som med sina oljiga ankstjärtfrisyrer, läderjackor, slitna jeans och boots gillade rockabilly. Det var som en scen ur någon Aki Kaurismäki-film. 

Arto Nyberg kanske inte brann av någon större entusiasm att förnya sig. Han hade kvar sin rockabilly-frisyr och pratade ofta med gamla musiker från förr på sitt sympatiskt avmätta sätt. Han var inte beredd att gå. Felet ligger i att Yle-cheferna tror att de vet hur vindarna blåser. Det vet de inte alls. De försöker desperat vara steget före och sjösätta sin båt i rätt tid. Problemet är att de inte har någon båt att sjösätta. Och likt en annan kulturinstitution som felaktigt fick gå, Radio Fnatt år 2002, slutade det också för Arto Nyberg. För ingen kulturchef tror på att det oföränderliga är grejen. Symbolen för "det tidlösa modet" är den svenske rockgitarristen Guld-Lars, som med sitt långa hår, blev inne ungefär vart sjunde år (för att citera Stefan Sundströms Hommage till Guld-Lars).

A-sida: Tomten, jag vill ha en riktig jul

B-sida: Busvitsar

Busungarnas julsingel från 1982 är en riktig hjärtekrossare. Med en entusiasm som bara överträffas av Anita Hegerlands Mitt sommarlov från 70-talet sjunger de små busfröna om en riktig jul, som inkluderar väntan och många, stora, hårda paket, på riktigt smågrabbsmanér. Uppräkningen av julklapparna på önskelistan ger en fin tidsbild: flipperspel, fotbollsspel, radiostyrt flygplan... Man undrar vad de små liven gör idag, fyrtiotvå år senare. Låten skrevs av Kenneth Fridén, senare medlem av dansbandet Baden Baden, och har 2009 även släppts som engelsk version. God Jul till alla Musaplokis läsare.

A-sida: Streets Of Soweto

B-sida: Witchdoctor

Den sydafrikanska musikern Babsy Mlangesis singel från 1983 har inte lika genuina och sprittande zulu-rytmer som hans bidrag på  LP:n Rhythm Of Resistance från 1979. Kanske det finns en förklaring till varför det här är så genomkommersiellt och tråkigt anpassat. Man kan hitta svaret i de västerländska rockmusikernas upptäckt av den afrikanska folkmusiken i början på 80-talet (Paul Simon, Malcolm McLaren, Talking Heads, Toto...). Det här känns mer som en tårdrypande historia från Sowetos gator om en pojke som inte fick bli den stora fotbollsstjärna han drömde om. Men lika turistanpassat som vissa av de souvenirer föreställande vilda djur som man säljer åt amerikaner och européer på gatorna i Kenya.

Var det inte då i början av 80-talet som jag hörde det roliga introt till barnprogrammet Barnen från Uhlenbusch i TV? Det handlade om en höna som inte lade några ägg och slagdängan sjöngs av smittande barnröster: "Auweia, Auweia, der Hahn legt keine Eier." 1980 kunde det också varit när Trazan & Banarne sjöng om hönan som joddlade uti alpens land, men som förlorade rösten. Banarne kunde joddla som få. Min morbror brukade uppträda med Cornelis Vreeswijks skabrösa Hönan Agda på släktfester och -tillställningar framåt småtimmarna. Det kunde ha hänt på 80-talet att jag hörde det just när jag skulle somna. Hönsen är populära djur att sjunga om.

A-sida: One Trick Pony

B-sida: Long, Long Day

Paul Simon hade en försäljningssuccé med Graceland-albumet i mitten av 80-talet. Jag tycker också om LP:n Hearts And Bones från 1983, där han sjunger en låt om mordet på John Lennon. Den här singeln från albumet One Trick Pony (1980) övertygar mig inte lika mycket. Det är fint och välgjort, som det brukar vara när det gäller Paul Simon, men lyriken griper inte tag i mig. Kan lite gilla det enkla budskapet i One Trick Pony, att det vore fint att ha en sådan häst, som bara behöver göra ett enkelt litet trick för att man ska må bra. Så borde egentligen livet för alla människor få vara. Men det räcker inte hela vägen till att jag ska börja lovorda den här singeln.

Bob Dylan lär ha sagt att han är 60-talet. Men det är snarare John Lennon som får representera denna vitala period i rockmusikens historia. Dels för att han är bredare än Dylan och dels för att han är folkligare. Ingen kunde som Lennon tränga så naturligt genom TV-rutan. Och det är det här draget som slår mig när jag läser Albert Goldmans så brutalt avslöjande biografi John Lennon - Ett liv i vår tid, från 1988, Lennons mänsklighet.

1980, det år som John Lennon sköts i New York av en Jesus-freak som förläst sig på J.D. Salingers Räddaren i nöden, skulle bli hans återkomst till rockscenen. Allt talade för det - han var ivrig och på gång med inspelningen av albumet Double Fantasy, efter fem års isolering, drogmissbruk och förlamande passivitet. Han hade tillfälligt hittat ut från den kontroll som hustrun Yoko Ono utövade på honom, på väg att bli sitt rätta jag, det som han varit efter att Beatles splittrats och han gjorde primalskriksalbumet John Lennon/ Plastic Ono band 1970. Det var då det plötsligt small, på kvällen den 8 december (samma datum som jag skrev det här), och John Lennon segnade ner på gatan.

John Lennon var inte Guds bästa barn. Tidigt skild från fadern och den utlevande modern och tvungen att växa upp med en hård och konservativ moster i Liverpool blev han själv kluven i så många personligheter att han kunde ligga dagar i sängen och låta dem alla komma och gå. Han visste aldrig egentligen vem han var på riktigt, var utan vilja att ta beslut och stå på egna ben, fullständigt beroende av andra, lynnig och oberäknelig. I ungdomen blev han en riktig mobbare och översittare. Men han sade och gjorde det han för stunden ansåg rätt och riktigt. Däri ligger hans djupt mänskliga drag och också den läggning som gjorde honom till en fenomenal låtskrivare. Nowhere Man (som handlar om honom själv) och den Dylan-doftande You`ve Got To Hide Your Love Away är två av mina Beatles-favoriter av Lennon.

Boken är över 700 sidor tjock. Intressantast är kapitlen om ungdomsåren och Beatles samt de som behandlar Lennons brytning med gruppen. Tyngst är det att läsa om den förtärande musikbranschen, hålla reda på alla de bifigurer som kretsar runt John och Yoko samt att följa alla turer i följetongen John och Yoko. Många av de låtar John Lennon skrev är formulerade som ett ställningstagande i sig, såsom Nothing`s Gonna Change My World (Across The Universe).

A-sida: Bull Rider

B-sida: Lonesome To The Bone

Jag fick tag i en promotion-singel som inte var till salu, med Bull Rider på båda sidor. Den egentliga singeln kom ut ett år senare, 1980, med Lonesome To The Bone på andra sidan. Bull Rider är mycket Johnny Cash. Den mörka rösten, den personliga countrymusiken, berättelsen. Denna gång handlar det om en tjurryttare. Men kanske är det om den attityd som tjurryttaren har: att hänga löst i sadeln och ändå hänga sig kvar. Som så ofta är fallet med goda berättare, så har berättelsen en djupare dimension.