A-sida: Det känns okej

B-sida: Ingen vet/ Tänker på dej

Travolta Kids från Åkersberga norr om Stockholm var ett band i den första punkvågen. Det här är deras första renodlade singel från 1980. Det är raka rör utan krusiduller på alla låtar. Det är inte larmigt, snarare rent sound, som nästan kunde karakteriseras power pop. Texterna har heller inte ambitionen att vara världsomstörtande, utan håller sig inom vardagslivets trygga väggar. Ändå är de viktiga. Det är kanske förbjudna känslor som här uttrycks, och det var modigt att göra det så rättframt som Travolta Kidsen gör det, en tid då killar inte var skapta att berätta hur de kände och mådde. Kanske man kunde säga att bandet var pojkarnas motsvarighet till Tant Strul?  

Av alla mina vinyl-LP:s utgörs ungefär 28 procent av rock och pop på engelska. Av de fem första skivor jag köpte 1980-1981 var två brittiska: The Clash, "London Calling", UK Subs, "Another Kind of Blues"; två irländska: Stiff Little Fingers, "Nobodys Heroes", U2, "Boy" och en amerikansk: 20/20, "20/20". När man köpte skivor på den här tiden var den enda möjligheten att köpa dem nya i skivaffären, och priset sved. Det var där runt 45 mark. Mycket av det jag har är punk eller nya vågen, och det allra mesta är musik från början av åttiotalet eller slutet av sjuttiotalet. Av klassiska rockplattor har jag någon, av betydande rockartister mera. Ändå kan jag inte säga att jag har ett representativt urval. Jag har gått efter min egen smak när jag köpt skivor, och inte efter listor. Jag har heller inget behov av att skaffa mig de skivor som "alla pratar om" på vinyl. Dem kan jag lika gärna köpa som CD, då det är billigare. 

A-sida: Take A Chance On Me

B-sida: Pretty Baby

Den f.d. Heartbrakers-trummisen Jerry Nolan är 1982 på ett långt Sverigebesök och spelar in sin första singel tillsammans med bl.a. Bitch Boys Michael Thimren och kompisen Sylvain Sylvain på keyboards. Resultatet är två skönt rockiga partylåtar, som Nolan skrivit själv. Sången är kanske inte så stark, men den håller. Värt att nämna att de båda vännerna, tillsammans med Billy Rath på bas, var med Johnny Thunders på den legendariska konserten i Badhusparken i Mariehamn -83. Singeln är utgiven på det svenska skivbolaget Tandan Records.

Äntligen hittade jag skivan Soweto (1982) med sydafrikansk folkmusik, som jag sökt och saknat länge, till ett rimligt pris på recordsale.de. Även 20 Beat Classics med Georgie Fame (1982) och Black Uhurus Sinsemilla (1980) kom i samma paket. Nu är det inte så många skivor av de jag en gång sålt som känns nödvändiga att skaffa tillbaka. Och en sak har jag lärt mig på kuppen: vinylskivor är som guld. Deras värde ökar alltid med tiden. Så om du har en gammal platta hemma som du tycker om, spar den!

A-sida: Never Understand

B-sida: Suck

Ärligt talat så har jag aldrig hört The Jesus and Merry Chain förut. Så det är med en viss nyfiken förhoppning jag sätter på den här singeln från 1985. Never Understand låter som The Ramones version av Surfin` USA inspelad i en grotta. I Suck är man kvar i grottan med alla fladdermöss, men den är mera manisk än A-sidan. Suck är väl cirka en minut lång. Lite för mycket goth-rock för min smak.

Boken Proggen - Musikrörelsens uppgång och fall (1999) är skriven av journalisten Håkan Lahger, som var med och startade musiktidningen Schlager på 80-talet. Han var också djupt engagerad i den musikrörelse som han här skildrar. Som en definition av den svenska progressiva musiken, proggen, kan väl sägas att den var en samhälleligt engagerad musik med vänstersympatier. Detta till skillnad från proggen t.ex. i England, som får sägas vara experimentiell musik. Proggen blomstrade och hölls levande av ett starkt engagemang genom Musikrörelsen i Sverige, från och med den första Gärdesfestivalen 1970 till skivbolaget MNW:s totala kommersialisering på 80-talet. Musikrörelsen, som visade sig i ett 50-tal oberoende skivbolag, ett 70-tal Musikforum i svenska städer, skivdistribution och musiktidningen Musikens Makt, profilerade sig mot alla kommersiella aktörer inom musiklivet, och gav artister en möjlighet att vara med och påverka själva. Musikrörelsen var något unikt för Sverige, vilket bra kommer fram i Lahgers bok.

Jag har själv stött på många av de artister som beskrivs i boken, där Hoola Bandoola Band och Blå Tåget lämnat störst avtryck. Men jag har aldrig blickat bakom kulisserna på Musikrörelsen, för att se vad som drev denna musik framåt. Det är mycket politik, många kontroverser och viljor som ska sammanlänkas för att pusslet ska fungera. Man ges bilden av att allting måste vara så politiskt korrekt på den här tiden. Lite som att du som publik på Gärdesfestivalen måste ha med dig en bit lera och dreja en kruka för att vara medskapande och få lyssna på musiken. Då punken var en explosion, verkade proggen ha varit ett enda långt möte. Men det är givande att läsa om hur mycket proggen ändå åstadkom i form av skivor med egensinnig och levande musik. Proggen kom att påverka all svensk populärmusik som kommit efteråt.

Den partipolitiska tvångströjan reagerade de facto många av de bästa musikerna även mot, och frågan är om det inte var den, som till slut tog livet av den svenska proggen.

A-sida: Äntligen

B-sida: Staden lever

Jag har för mig att den Kaipa-LP jag lyssnade på i början av 80-talet var lite spännande, intrumental och progressiv. Men på denna singel, utgiven på Abbas och Stikkans bolag Polar 1980, låter det som en misslyckad Factory-kopia. Kanske beror det på skivbolagsbytet, men det här är lika bedrövligt som det är ett försök till att vara kommersiell. Vadå, änligen här? På Polar, kanske? Och ska vinna och aldrig förlora, som de sjunger på sid A. Och på nästa sida: staden lever och jag har ingen chans, den äter mitt blod och mina pengar. Sjunget helt utan ironi. Musiken är fantasilös diskopop.

Thomas Gyllings Reggae Team var ett av de band som i åttiotalets Sverige spelade reggae och västindisk musik. På LP:n Reggae Team från 1982 har jag hört hälften av låtarna förut. Men såväl de gamla som de nya låtarna tål en genomlyssning. Soundet är nära och genuint, liksom texterna har något viktigt att berätta. Mitt i natten, Syndar och Nådens år kunde jag alla relatera till idag, 42 år senare. Det bevisar att Reggae Teams reggaemusik har förmågan att uttrycka något generellt viktigt oberoende av tid. Dessutom passar albumet utmärkt bra som sommarskiva när man är hemma på sjukledigt och tillfrisknar från en axeloperation.

A-sida: Tom Top

B-sida: 2942

Klassikern Tom Top från Robert "Zero" Brobergs LP Kvinna eller man (1981) har man ju hört förr. Det är skönt när någon gör sånger om hur dum den är. Tom Top är bland de bästa i den här genren. 2942 var en ny bekantskap. Den fortsätter på den galna linjen, men är ändå seriös. Lite samhällskritik a la amerikakritiken i  LP:n Tolv sånger på amerikanska (1978) är det här, framförd av Sveriges största humorrockare. Det handlar om att kunna göra konstgjorda, klonade intelligenser. Jag gissar att titeln är ett årtal när den här skräckvisionen blir sann. Singeln är tvättmedelgrön. Det här är något som Spike Jones vore stolt över. Singeln är från 1980.

A-sida: Världskrig III/ Fred & Anarki/ Våld och Hat

B-sida: Massaker/ En polismans ord

Falupunkarna P-Nissarnas EP från 1982 höll på att gå under radarn, om det inte vore för att jag hittade texten Världskrig III i Peter Kagerlands bok om svenska punktexter. Då mindes jag att jag visst hört låten på radion, kanske i Ny Våg, på åttiotalet. Så hittade jag denna singel på nätet, där Världskrig III är den enda låt jag hört. P-Nissarna spelar snabbt och kort. Man man väl nästan säga att de hör till den andra vågens punk (inte bara för att sångaren har samma frissa som frontmannen i The Exploited). Det blev lite mera utstuderat då vid den här tiden. Men Världskrig III är en bra låt med en aktuell text. Kärnvapenhotet var en realitet i kalla krigets skugga, och det fanns orsak att oroa sig. Fredsbudskapet hade P-Nissarna tagit till sig, och det går igen i alla låtarna. EP:n gavs ut 1989.