A-sida: Vad pojkar vill ha
B-sida: Bikinipop
Mellan åren 1981 och 1983 uppstod konstellationen Rymdimperiet i spillrorna efter Ebba Grön och före imperiet Imperiet. Man kan väl säga att bandet var Joakim Thåströms nyorientering mot ett mera luftigt och allmängiltigt rocksound efter intensiteten i det forna punkbandet. Rymdimperiets första singel Vad pojkar vill ha kom 1981. Het kärlek hade Thåström skildrat förut, men till skillnad från Ung & Kåt ett år tidigare lyste nu stönen i slutet av låten med sin frånvaro. Var det en mognare Thåström vi hade att göra med nu? Bikinipop, som jag faktiskt inte hört förut, handlar om det vanliga 40-årskristemat att köpa sig en motorcykel och bara dra iväg från allt. Trots att Pimme inte var så gammal vid den här tiden, fanns helt tydligt lusten att bryta sig ut ur gamla ramar där. En liten undran var om Stry Terrarie, som skrivit låten, hört MA Numminen-covern Itsy Bitsy från 1979, när han nämner Polka Dot bikini, eller om han utgår från originalet från 1960.
Jag fick en låt av artisten Isak Struck skickad till mig. Låten, som heter Smärtar, är skriven 1995, och har nyligen släppts som singel. Isak är boende i Göteborg, spelar regelbundet live och ger ut sitt första album i december. Jag bad honom nämna någon influens från det tidiga åttiotalet, då jag tyckte att Smärtar låter mycket Dylan, den tidiga Ulf Lundell och Gyllene Tider. Han nämnde då att han 1985 som tolvåring lyssnat flitigt på Lundells skilsmässoalbum Den vassa eggen. Konvalescensen från brustna kärleksrelationer är också vad singeln Smärtar handlar om. Isak får med både smärtan och helandet i denna låt, som ger ett genuint och helgjutet intryck. Gyllene Tider nämnde jag för att jag tycker att refrängen påminner om Gessles "hopp" i När alla vännerna gått hem. Jag önskar Isak mycket lycka till med skivdebuten.
A-sida: You Are My Lucky Star
B-sida: Carmella
Taco, holländare från Indonesien bosatt i Västtyskland, slog igenom som frackprydd smörsångare med hitten Puttin` On The Ritz på MTV år 1982. Samma år kom den här singeln. Här fortsätter Taco på s. A i samma stil. Det är hårda elektro-slingor på synthen och kyligt poserande i klar cabaret-tradition. Men låten är dålig. Man vill helst att han dansar av scenen glatt svängande sin promenadkäpp och vinkande med hatten. Carmella är mer uthärdlig, då han går tillbaka till en lugn tango. Men övertygar gör den inte, och som tango blir den utslagen av vilken annan låt som helst i genren.
För mig finns det tre olika Leonard Cohen. Det är Min Cohen, Farsans Cohen och Allas Cohen. Min egen Cohen baserar sig på hans fem första skivor. De första tre köpte jag själv på 80-talet. De två följande bandade jag in på kassett. Farsans Cohen är CD-sivorna Various Positions (1984) och I`m Your Man (1988). Vid det här laget hade Cohens röst sjunkit med många steg och han hade blivit elektronisk. Jag kan fortfarande minnas farsan dansades med sin sambo i lägenheten till tonerna av Dance Me To The End Of Love. Den tredje Cohen är Halleluja-Cohen i hatt och Armani-kostym, vars hit Halleluja alla flickor världen runt ville sjunga på skolavslutningarna.
I den här förträffliga biografin om denna kanadensiska poet-sångare-artist skriven av den walesiske författaren Anthony Reynolds 2010 skildras hela Cohens aktiva karriär, med fokus på hans skivinspelningar och turnéer. Från sin trygga judiska uppväxt i Montreal blev det den grekiska ön Hydra på 60-talet, konstnärskretsarna runt Chelsea Hotel i New York på 70-talet och hemmet i LA, som kom att ge hans vingar flykt. Vi möter här den sanna gentlemannen, som tvivlade på sin förmåga att både kunna sjunga och spela gitarr, men som var uppgiften trogen att förmedla sina innersta upplevelser av kärlek, protest, glädje och livsvisdom både via musiken och böckerna. Det är texterna och den röst som bär fram dem som är det centrala hos Cohen. Alla som träffat Cohen vittnar i boken om en man som är ödmjuk, vänlig och generös på gränsen till självutplånelse.
Boken är mycket informativ och även rolig. Som när Cohen flera dygn i rad hålls inlåst i den galna producenten Phil Spectors hem under inspelningen av det femte albumet The Death Of A Ladies Man eller när han bestämmer sig för att bli munk i fem år i början av 2000-talet på Mount Baldy utanför LA. Men framför allt får vi bilden av en man som kompromisslöst höll fast vid sina ideal om hur hans musik ska låta, alla trender till trots. Det var slutligen därför som denna musikaliska zen-mästare kom att bli så populär till slut, så att alla, både unga och gamla, kom att älska hans sånger.
A-sida: Doktorn, Doktorn
B-sida: Min vän detektiven
Skånska Rotpuls var det mest genuina svenska reggaebandet som jag lyssnade på under 80-talet. Då andra svenska "reggaeband" blandade upp sin repertoar med annat, som blues, ska, afrobeat eller calypso, så spelade Rotpuls uteslutande reggae. Jag minns ett TV-reportage med bandet, där det förklarade det genuint äkta med reggaen. På den här singeln krånglar man inte till det. Den charmerande snabbreggaen på A-sidan låter som något av Selecter eller Desmond Dekker, trots att det är en egenkomponerad låt. B-sidan är instrumental och har ett tuffare James Bond-stuk. En svensk reggaesingel som följer de jamaikanska traditionerna rätt väl. Singeln är från 1980.
Jag råkade se en snutt av TV-dokumentären "Unelmia ja studiohommia" häromdagen. Det är ett program från 2019 om hur artisten Arttu Wiskaris lilla skivbolag Mökkitie försöker förverkliga musikers drömmar om att ge ut en skiva. Jag störde mig på att jobbet med att hitta nya talanger skildrades enbart från skivbolagskillarnas perspektiv. I just det här programmet hade de slimmade businesskillarna den unga popduon Maustetytöt från Vaala i inre Finland på gaffeln. Man fick se hur skivbolagets halvgudar lade upp taktiken innan mötet med popduon, för att inte mista greppet om denna lovande skatt. Sedan visades hur mötet gick till i studions vräkiga soffor, där skivbolaget försökte förklara vad som krävdes av flickorna, om de ville slå sig fram till toppen och bli hela Finlands favoriter. De skulle bara göra som bolagskillarna sade, så skulle allting gå bra. Jag blev smått illamående av programmet, och delade den sunda skepsis som Maustetytöt från början hade till hela musikindustrin, där allt endast tycks mätas i framgång och pengar. I resten av programmet promotades Arttu Wiskari och hans band, när de drog ut på turné genom ett regnigt sommarfinland med ungdomar som på sina "festarit" stod och filmade dem med sina mobiltelefoner. Nej, bättre kan ni Yle! Varför inte en kritisk granskning av hur skivindustrin utvecklats från de mera ideella skivbolagen Poko Records, Love Records och Johanna fram till idag.
A-sida: Stay Alive
B-sida: Stay Alive (Dub)
The Congos singel från 1980 är ett skönt exempel på att livskraftig jamaikansk roots-reggae fortfarande kunde produceras på 80-talet. I Stay Alive gör sig solosångaren Cedric Myton till talesman för positiva krafter för människor runtom i världen, som att kunna förenas och leva tillsammans. Det som borde vara så lätt, men som är så komplicerat. Han vill övertyga människor om att det är värt att kämpa och leva för det man tror på. The Congos gör en skön, spirituell reggae, där Cedrics falsettsång seglar som gräddet på moset över hela anrättningen. Som vanligt är dub-versionen minst lika bra som originalet.
Om man vill lyssna på en lista av John Lennons klassiska Working Class Hero från 1970 föreslår jag att man börjar med originalartistens egen avskalade akustiska version. Sällan har någon skrivit en sång som så obarmhärtigt beskriver klassperspektivets betydelse. Gå vidare med Marianne Faithfulls cover, som finns på LP:n Broken English från 1979. Hon gör sången mer New Wave, men får in sitt eget perspektiv. Cat Power och Iggy Pop gör en tribut till Faithfulls version år 2023. Den här eftertänksamma versionen är enligt mig den mest effektfulla, om man vill ta in textens budskap. Avslutningsvis kan man spela två svenska versioner. Den mest klassiska av dessa är Jerry Williams från 1984. Här håller Jerka inte igen. Det är så trovärdigt det bara kan bli. Göteborgsbandet Ensamma hjärtan hade också låten på sin live-skiva från Oslo 1981. Den versionen är igen mera lös och ledig,men avslutas med "if you want to be a hero, well, just follow me", som saknas i de andra coverversionerna. Alla de här artisterna är trogna mot orginalversionens text, något som förklarar dess ursprungliga tyngd.
A-sida: Det känns okej
B-sida: Ingen vet/ Tänker på dej
Travolta Kids från Åkersberga norr om Stockholm var ett band i den första punkvågen. Det här är deras första renodlade singel från 1980. Det är raka rör utan krusiduller på alla låtar. Det är inte larmigt, snarare rent sound, som nästan kunde karakteriseras power pop. Texterna har heller inte ambitionen att vara världsomstörtande, utan håller sig inom vardagslivets trygga väggar. Ändå är de viktiga. Det är kanske förbjudna känslor som här uttrycks, och det var modigt att göra det så rättframt som Travolta Kidsen gör det, en tid då killar inte var skapta att berätta hur de kände och mådde. Kanske man kunde säga att bandet var pojkarnas motsvarighet till Tant Strul?
Av alla mina vinyl-LP:s utgörs ungefär 28 procent av rock och pop på engelska. Av de fem första skivor jag köpte 1980-1981 var två brittiska: The Clash, "London Calling", UK Subs, "Another Kind of Blues"; två irländska: Stiff Little Fingers, "Nobodys Heroes", U2, "Boy" och en amerikansk: 20/20, "20/20". När man köpte skivor på den här tiden var den enda möjligheten att köpa dem nya i skivaffären, och priset sved. Det var där runt 45 mark. Mycket av det jag har är punk eller nya vågen, och det allra mesta är musik från början av åttiotalet eller slutet av sjuttiotalet. Av klassiska rockplattor har jag någon, av betydande rockartister mera. Ändå kan jag inte säga att jag har ett representativt urval. Jag har gått efter min egen smak när jag köpt skivor, och inte efter listor. Jag har heller inget behov av att skaffa mig de skivor som "alla pratar om" på vinyl. Dem kan jag lika gärna köpa som CD, då det är billigare.