A-sida: Walk Through The Fire
B-sida: Making A Big Mistake (Mike Rutherford)
Jag har aldrig riktigt lyssnat på multi-instrumentalisten Peter Gabriel. Förutom MTV-plågan Sledgehammer som snurrade på i TV, då musikvideon var ny, kan jag bara nämna låten Biko från 1980, om den sydafrikanske frihetskämpen Steve Biko. Walk Through The Fire är en tämligen jämntjock låt, där det enda som sägs är just Walk Through The Fire. Det är mycket syntar och elektronik med i Peter Gabriels musik. Kanske det var en orsak till att jag aldrig lyssnade på honom. Singeln är från 1984.
A-sida: I Got A Woman
B-sida: Come Back
Jag hade ett blandband som jag fyllde ut med några Ray Charles-låtar. En av dem som jag minns var sången I Got A Woman, som finns på singel från 1954. Det här är bara något år innan Elvis slog igenom, men minst lika svängigt som rockkungen själv. Jag gillar det enkla arrangemanget av den här låten, med saxofonsolot där i mitten. Texten berättar om en snäll kvinna som ger Ray Charles pengar och säger att hon älskar honom. Det låter allt annat än blues. Nästan för bra att vara sant. Den blinde soul/gospel-sångaren lever här verkligen ut, så att man riktigt hör hans glädje och tacksamhet. Synd att jag bandade över det blandbandet.
A-sida: Only A Woman
B-sida: Orthodox Revelation
Jag lägger på den här lite smårepiga rootsreggaesingeln med ex-I Threes-sångerskan Judy Mowatt och möts av sköna rytmer. Här sjunger Judy om kvinnorna i den annars så mansdominerade reggaekulturen. "Don`t treat us inhuman/ Just because we`re only woman", är något som också den mest konservativa Trump-anhängaren idag måste lyssna till. På baksidan finns dub-versionen. Den är det som vanligt mer luft och bas i. Mycket skön rootsreggae! Som vanligt när det gäller reggaesinglar är det svårt att hitta ett årtal på dem. Jag skulle gissa att den här singeln kom ut runt 1982 i samband med LP:n Only A Woman.
A-sida: Chariots Of Fire
B-sida: Eric`s Theme
Chariots Of Fire utgör det kända ledmotivet till en sportfilm som gjordes 1981. Man brukar fortfarande spela denna hymn vid prisutdelningsceremonier och liknande, och den är välkänd för de flesta. Jag tycker om det lågmält storslagna i hymnen. Den är inte svulstig som "Also Sprach Zarathustra" eller "We Are The Champions", som också brukar spelas i sportsammanhang, utan fokuserar mera på idrottsprestationen än på segern. Det finns andra instrumentala hymner från den här tiden som bitit sig fast, men som jag inte kan få fram titeln på.
A-sida: Roll And Tumble
B-sida: Baby Baby
Här visar bluesräven John Lee Hooker att han minsann kan spela sin äkta blues från femtiotalet ända till år 1981, när den här singeln gavs ut. Det är mycket äkta känsla i det här. Vi har en som rumlar både morgon och kväll och inte kan skilja fel från rätt. Roll And Tumble börjar som en äkta blues med de rätta upprepningarna, men slutar improviserat (ungefär som Richie Havens på Woodstock). Baby Baby är inte heller en traditionell bluestolva. Jag gillar den upplösta formen. Bluesigt är det så det förslår. Det handlar om en kvinna som inte behandlar textjaget rätt. Botemedlet mot det dåliga beteendet tros vara pengar och en hel massa kärlek. Kallt och blött som det fallande höstregnet en sen kväll i oktober är musiken på den här singeln.
A-sida: Oh Julie
B-sida: I`m Knocking
I början på 80-talet blev plötsligt femtiotalsrocken stor igen i England, då Shakin`Stevens toppade listorna med sin singel Oh Julie. Året innan hade det amerikanska punkabilitybandet Stray Cats lite banat vägen, men inte sedan den egna Elviskopian Tommy Steele på femtiotalet eller Beatles i början på sextiotalet hade amerikansk rock riktigt lyckas få fotfäste på de brittiska öarna i form av egna förmågor. Shakin`Stevens komplicerade inte till det. Han hade den rätta Grease-looken med jeans och svart läderjacka och Elvis-moves, även om Oh Julie mera låter New Orleans och cajun än ren och rå femtiotalsrock. Men jag måste ju erkänna att låten är en hit som bitit sig fast också i mitt medvetande. Och faktum är att det är Shakin`Stevens som skrivit den. I`m Knocking är mera rock. Singeln kom 1982.
A-sida: (For The) Children Of The Eighties
B-sida: Wozu sind Kriege da
Jag läste nyligen att Bob Dylan krossade Joan Baez hjärta. Kanske därför sjunger hon att vi, 80-talets barn, inte bryr oss om att han vänt sig till gud. Men annars räknar Baez här upp alla de artister från 60-talet som vi (barn av Marx och Coca cola) har som våra husgudar. Ändå har vårt liv bara börjat. Jag gillar sången. För första gången har åttiotalsbarn som jag någon som sjunger om oss. Hon sjunger att vi är en upplyst generation, som gör som vi vill och inte går i flock. "Vi är ömsinta som en lotus och tuffare än sten." Tack för det Joan Baez. På andra sidan sjunger hon en antikrigssång på tyska med en djup och len röst.
Under mina formativa år i början av åttiotalet var det inte svensklärarna i skolan som inspirerade mig till att utveckla mitt språk. Istället kom inspirationen direkt via musiken. Det är främst tre artister jag har att tacka för det. De är Ola Magnell (Nya perspektiv - 1975), (Höstkänning - 1977), Ulf Lundell (Ripp rapp - 1979), (Nådens år - 1978), (Vargmåne - 1975) och Robert Broberg (Vem är det som bromsar...- 1974). Förstås fanns det andra också, men texterna som de här tre skrev lärde jag mig nästan utantill och kunde gå och sjunga för mig själv. En orsak till att jag fastnade för dem var säkert att de behandlade existentiella frågor om livet överlag, och därför inte var dogmatiska på något sätt. Så var de förstås väldigt medryckande och sjungbara också. Det var många nya ord och frågeställningar i texterna, vilka inbjöd till att gå vidare i de språkliga labyrinterna. Tack mina svensklärare!
A-sida: Life Gets Better
B-sida: Beyond A Joke
På den här singeln från 1983 är jag inte säker på om Graham Parker uppträder med sitt kompband The Rumours. Jag tycker att han låter förvillande lik Elvis Costello. Positiv rock är det åtminstone, som vanligt. Graham tycker att livet blir bättre (när han ligger i sin älskades armar), och sådana vitamininjektioner behövs verkligen när vi nu går in i höstmörket. På Beyond A Joke är känslan mer eftertänksam, men ändå i dur. Kanske behöver vi alla titta bakom skämtet, och inte vara så snarstuckna. Graham Parker var helt klart en av föregångarna till den rock som gjordes i England på 80-talet.
Jag märker att jag, när jag spelar Anders F Rönnbloms åttonde LP, Rapport från ett kallt fosterland (från år 1980), bara känner igen två låtar från förut: hitten "Jag kysste henne våldsamt" och "Wilson, Chilton, Petty och Verlaine". Detta trots att jag hört artisten ett par tre gånger på Pub Bastun i Mariehamn på 80-talet. Kanske denna skiva inte var Anders mest betydande? Det som slår mig är att låtarna är så korta, i medeltal bara runt två och en halv minut, och så fulla med ord. Jag gillar det. Anders F Rönnblom har något att säga på ett tilltalande, lättsamt sätt. Det är hans förmåga att göra snygga och meningsfulla låtar jag tycker om. Allt balanserar på gränsen mellan rock, pop, punk och reggae. Det känns som om Anders F Rönnblom är den sanna anarkisten, den fria själen, som avskyr att binda sig. Från denna position kan han också kritisera, som när han gör upp med alla svenska Dylan-kopior i "I jakten på Victoria" eller går i närkamp med diverse politiker: "Calypso", "VPK och Cadillac" samt "Torbjörn Fälldin och hans tamburin". Sist och slutligen står han kvar på sin plats och säger "Det är bara jag". Förutom de låtar jag hört förut och de jag räknat upp gillade jag bäst "Kalla fosterland" och den Beatles-liknande "Salladsdagar".